Alltså det är ju inte det att jag inte tycker om dem. Det gör jag ju så klart. Det vet både ni och jag.  Jag har ju skaffat dem! Så det är klart att jag gillar dem.

Men det enda som är, är det här med min datortid. Min egentid. Min nedvarvningstid. Den tiden då jag bara är jag – Charlotte. Mig själv.

Och så helt plötsligt står de där: nära mig och alldeles tysta. Tysta och alldeles nära. De stirrar uppfordrande på mig och bara väntar. Man kan ju vänta på olika sätt: avslappnat – otåligt – frenetiskt. De väntar frenetiskt.

De väntar tyst och frenetiskt och det är helt omöjligt att jobba i den sortens skriande tystnad.

Så jag bryter min egentid – min avslappning – och går till dem. Igen. Som så många gånger förr. På deras villkor – inte på mina.

Och som sagt. Jag klagar inte. Jag gillar dem. Självklart skall jag ta hand om dem. Men både ni och jag vet det: Det är helt enkelt inte kul att sortera strumpor. Det är inte det.