Den här konversationen har ägt rum inte en gång utan flera gånger – flera gånger varje dag – här hemma hos oss på sistone. Jag vet inte riktigt vilka slutsatser jag skall dra. Det är väl en sådan där psykologisk grej. Hon bearbetar väl något. Något – öh – något… något.

E: Mamma jag vill titta filmen.

jag: OK – det kan vi nog ordna.

E: Jag vill titta Lotta-filmen.

jag: Åh vilken överraskning.

E: Inte slutet.

jag: Nej jag vet.

E: Bara se början.

jag: Mm.

E: Vill se Lottas mamma dum – Lotta ARG!! – vill inte se glada Lotta. Vill se Lotta ARG och Lottas mamma DUM.

jag: Ja. Jag vet. Jag undrar bara varför.

E: (ytterst belåtet) Lottas mamma DUM! Lotta bli ARG!! Lotta klippa TRÖJAN!!! Lottas mamma DUM!

jag: (går försiktigt och gömmer alla saxar)

OK. Positivt tänkande nu Charlotte. Det är ju inte alls hundraprocentigt säkert att hon vill se den här filmen om och om igen för att hon tycker att du är en dålig och dum mamma.

Inte HUNDRAPROCENTIGT säkert.

Och dessutom. Det är ju… jättebra… att hon liksom bearbetar och ventilerar vad det nu är för djupt rotad grej med dumma mammor som hon känner ett behov av att få… öh… det är väl inte återuppleva? Och det är ju… jättebra… att hon har så tät kontakt med sina… öh… känslor för hela den här grejen med modersrelationen… och så…

Och det är ju VERKLIGEN jättebra att det är just Lottafilmen hon ser och inte till exempel Throw Momma from the Train.