Nu har vi sett deltävling fyra av Melodifestivalen. Vi såg den inte igår.

Det är inte bara så att man nickar förnumstigt och läser vidare när man har sett en sådan mening. Den som läser den och förstår den rätt skall nu sitta med hakan mellan stortårna på golvet. Det är en jättestor sak för oss att missa Melodifestivalen.

Vi gjorde det för att vi var ute och åkte bil. Vi åkte från Linköping på en nästan tom E4 och jag tänkte för mig själv att alla andra sitter hemma och tittar. ALLA andra.

Lockelsen med Melodifestivalen är inte musiken eller glamouren eller nyhetsvärdet. För mig är det iallafall inte det. För mig är det som lockar att man tar med sig mobilen till tv-soffan och deltar i det stora vägglösa facebookbaserade tv-rummet där massor av vänner och vänners vänner sitter och skriver roliga saker hela kvällen.

Känslan är för mig lite som när man bodde i korridor och såg tv ihop med femton andra människor. Fast den här gången är alla ens vänner. Alla sitter där och skriver kvickheter och rapporterar vad eventuella barn och respektive tycker. Det är – äsch – mysigt.

Och nu var jag där – ensam – utsatt – farlig – kanske nästan brottslig – mellolös.

Man kan hävda att vi hade goda skäl. En ny underbart ljuvlig liten kusin att beundra. Och det hade vi.

Men det minskar inte ”I’m a poor lonesome Melodifestivalentusiast and I’m a long way from my television set”-känslan under själva de aktuella nittio minuterna.

Vi har åtgärdat problemet nu. Vi gick upp imorse och tittade ikapp – både på facebookflödet och själva melodifestivalen. Barnen var nöjda – H för att Ulrik Munther är så snygg och sjöng så fint – A för att han egentligen inte bryr sig så mycket och E för att det fanns ”en tant med världens största prinsesskrona” med.

Men S var nöjdast av alla.

-Lova! uppmanade han mig med darr på rösten. Lova att vi alltid gör så här nu! Att vi alltid tittar på Melodifestivalen dagen efter. För då VET ju alla vilka som vinner! Och då behöver man inte tänka på att någon blir besviken för det vet ju artisterna också redan om de åker ut eller inte.

-Eh…

-Ja för att de var ju med igår! Så de vet ju idag! De bara låtsas bli överraskade och glada om de går vidare. Egentligen vet de ju! Det är så skönt tycker jag. Då behöver man inte bli ledsen för någons skull.

-OK.

-Och så behövde jag inte oroa mig för pianot som brann.

-OK.

-För det var ju igår! Så jag visste ju att inte allting skulle brinna upp!

-Vad skönt.

-Ja! LOVA.

Men jag lovade inte. Jag vill ha mitt stora cybervardagsrum och Melodifestivalen ihop med facebookkompisarna. Vi ses på andra chansen nästa lördag klockan 20. Lova!