Så igår kväll när jag satt och spelade samma låt på pianot för fjortonde gången för att alla skulle få den där riktigt tryckta och obehagliga stämningen som det är tänkt att man skall ha på långfredagen så sade M att om jag nu ville ha tråkigt på långfredagen så kunde vi städa istället.

Jag sade att det var orättvist för då gjorde vi något som han ju faktiskt tyckte var roligt. Och i så fall kunde han ju prova att sitta vid facebook hela kvällen istället, vilket väl typ är det tråkigaste han kan komma på.

Och sedan stirrade vi på varandra några sekunder.

Och sedan sade jag långsamt att det är en kristlig dygd att bära varandras bördor. Och då sade M efter viss eftertänksamhet att långfredagen verkligen är en passande dag för kristliga dygder.

Och sedan pratade vi inte mer om den saken.

För jag kan ju inte följa efter dammsugaren överallt och prata hela tiden samtidigt som jag chattar med gamla skolkompisar och spelar Candy Crush.