För mig är sorgen som en livskamrat. Den finns där alltid. Ända sedan Ansgar dog. Då. Nu. Sedan.

Precis som andra livskamrater ändras den med tiden – grånar. Blir lite långsammare i rörelserna. Minns lite sämre kanske. Gaggar om samma gamla sanningar.

Men hela tiden finns den kvar. Sätter fingret på den ömma punkten. Sätter fokus på den svåra saknaden.

Och jag kan inte skilja mig från sorgen.

Och jag vill inte det heller.

Precis som förvånansvärt många andra har jag fått sorgen så under mitt skinn att den är en del av mig: en del av mitt moderskap för de andra barnen – en del av mitt förhållande till M – en del av min yrkesroll – av mina vänskaper – av min identifikation. Och även om jag skulle vilja slippa själva sörjandet är sorgen så intimt förknippad med Ansgar och vem han var att jag aldrig vill vara utan den för att vara utan den är att vara utan Ansgar. Och utan Ansgar vill jag aldrig vara.

Ändå är det slitsamt att bära omkring på den där sorgen. Det är som en extratyngd i ryggsäcken som inte fyller någon egentlig funktion utan bara är tung – onödig och tung. En stor gråblöt sten som tar upp plats och får ryggen att värka och inte ger något. Aldrig att man har nytta av den där stenen. Och aldrig att man kan ta ut den ur ryggsäcken. Man har försökt förstås – men det går inte. Och den går inte att använda. Och till slut resignerar man och bär omkring på sin ryggsäck som den är – med extra tyngd och allt. För vad annat kan man göra?

Sorgen är också som ett sådant där otäckt fel på bilen som bara dyker upp ibland – och aldrig när verkstaden tittar på bilen. Man vet att det finns där – väntar – bidar sin tid under ytan – blinkar till då och då och försvinner. Och kommer tillbaka. När det är som värst att det sker. När man som mest behöver att allt funkar. Då slår det till.

Eller så är sorgen som ett radioprogram som man hör i bakgrunden medan man gör annat. Det brusar av tankar och ord men man har lärt sig att fokusera på något annat. Men sedan plötsligt är det något ord som rycker tag i en och fångar en och så kastas man in i handlingen igen – in i tjattret. In i en tankevärld man inte har valt men har med sig.

Och det där radioprogrammet för, när det har fångat min uppmärksamhet igen, med sig mycket kaos men också minnen av det skimrande mirakel som var Ansgar.

Och det där felet i bilen är en del av resan, en del av omständigheterna som påverkar min färd mot målet.

Och den där ryggsäcken tränar upp en del oväntade muskler. Färdigheter som kanske kan komma någon annan till nytta?

Och oavsett nytta är det vad jag bär med mig. Ansgar. Och med Ansgar sorgen. Och med sorgen en tyngd.