Min mamma – som passar barnen därhemma medan vi är på romantisk weekend – berättade nyss att S väckte henne halvfem imorse och ville ringa till min mobil och tala om att jag är ”världens bästa mamma”.

Men det är jag inte. OK, jag kanske inte är extremt elakartad. Men inte världens bästa mamma. För jag hade inte blivit jätteglad då.

Däremot är min mamma världens bästa mamma. För hon sade att han fick vänta några timmar.

Och när det hade gått några timmar sade han ”nä det behövs inte för det har gått över nu”.

Det har däremot inte mina känslor av att det var ett storartat hjältedåd av min mor att värna om min sovmorgon.