E är sjuk och hemma med M. De hade hela dagen planerad: titta på filmer om får på Youtube – äta rosa tigeryoghurt till lunch – titta på Lotta på Bråkmakargatan – och gå en promenad och kolla på levande får uppe i Tunaby. Så en trevlig dag med pappa – men ändå. Ändå kom den stora dramatiken när jag skulle gå.

-Mamma inte åka! MAMMA INTE JOBBA! Mamma stanna hemma mig! Jag ÄLSKAR bara mamma! MIN mamma!

En vass tagg – rakt in i själen som ett svärd.

Hon kopplade strypargrepp om mina vader. Jag fick bara inte gå.

Varje gång hon gör sådär så känns det som att hon tror att bilen kommer att explodera eller att jag är på väg in i en krigszon eller att jag kanske kommer att lämna familjen och rymma till Australien med min hemlige älskare. Dramatiken stämmer så påtagligt illa med min försiktiga bilresa till mitt stillsamma lilla jobb i Fjärdhundra.

M försökte lugna henne genom att förklara att mammor och pappor måste gå och jobba för att det är så vi får pengar så att vi kan köpa mat och kläder och annat viktigt.

-Jag vill inte HA mat och kläder! Jag! Vill!! Bara!!! Ha!!!! Min!!!!! Mamma!!!!!!

Att öppna ytterdörren – att stänga den om min storgråtande treåring och se besvikelsen som en örfil över hennes ansikte – och gå till bilen var nästan fysiskt smärtsamt. Som att ta den där taggen och drämma den rakt in i sin lunga. Svårt att andas och inre blödningar.

Jag körde de andra barnen till skolan och tänkte ”Det är bara en fas. Det är bara en fas. Det är bara en fas.” sådär maniskt som man gör. Numera vet jag ju att barnen växer i och ur mammighet tillsammans med alla andra känslor som behöver få komma och gå med resten av deras utveckling. Men.

Alltså. Den här känslan av att hon vill vara med mig hela dagarna. Den känslan… och att jag på något sätt tar ifrån henne det. Att jag rymmer ifrån henne när hon bara längtar efter mig. Den känslan… Det är inte att jag inte gillar mitt jobb. Jag gillar mitt jobb. Jag blir en bättre mamma av att ha mitt jobb och ha en egen sfär. Så är det. Jag vet det.

Men den där känslan är en tagg i själen som sitter och skaver hela vägen till skolan.

Verkligheten är nu en gång för alla sådan att jag jobbar. Jag har åtaganden och uppgifter och jag måste sköta dem. Så är det. Så är det bara. På gott och ont. Mest på gott. Så är det att vara vuxen. Men runt mitt hjärta kramade en liten treårings hand som uttryckligen hellre ville ha sin mamma än att få äta eller klä sig.

Jag släppte av de stora barnen och kände mig som den kallsinta karriäristmamman som skrattar sitt isande streberskratt medan barnen övergivet och lågmält frågar varandra ”Tror du mamma kommer ihåg att hämta oss på fritids idag?”

Usch.

Ständigt denna dragkamp i mitt inre. Ständigt detta dåliga samvete. Ständigt denna känsla av att var jag än är och vad jag än gör så borde jag vara på ett annat ställe och göra något annat för att barnen skulle vara lyckligare då.

När jag kör förbi Härkeberga ringer mobilen. Det är M.

-E krävde att jag skulle ringa dig.

Och så lämnar han över luren och en röst – en liten röst – en liten och späd röst – en liten och späd röst med oändlig kärlek i varje stavelse:

-Hej mamma. Jag ville bara säga: jag VILL ha mat och kläder. Jag VILL det.

Så lägger hon på.

Åh.

Jag fick liksom tillstånd att jobba. Hon ringde för att göra mig glad. Hon ville bara berätta att även när jag åker hemifrån och lämnar henne så är det OK med henne för hon älskar mig. Och på något sätt förstår hon att jag gör det för att jag älskar henne. Att jag vill att hon skall ha mat och kläder.

Så fint.

Så rörande.

Så försonande.

Och så den där taggen i själen. Ständigt den.

Älskade barn. Hon kommer att ha en rolig dag med sin far och alla de där verkliga och virtuella fåren. Och jag kommer att ha en bra dag på mitt jobb. Och vi kommer att sakna varandra flera gånger under dagen. Och vi kommer att ses ikväll.

Och vi är en glad och harmonisk familj med bra relationer och lyckliga barn. Och jag har ett bra jobb som jag tycker om. Och allt är gott.

Och så den där taggen i själen. Ständigt den.