Så idag är världen tom och tömd och dämpad i sina färger.  En dag som är en huvudvärk på alla nivåer. En dag med gråheten som tema.

Imorse skrev tidningarna om Kristian Gidlunds död. Min facebook och flera bloggar jag följer har varit fulla av Kristian idag – minnen och länkar. Men dessutom har något annat skett – ett litet under mitt i det sorgliga: människor har stannat upp och tagit sig en stund att glädja sig åt sin egen vardag – hur välsignade vi är som har vanliga goda liv med familjer och vänner. Den här fokusen på vad vi har – på livets goda saker – rakt upp i ansiktet på döden. Det tror jag hade varit en hyllning som Kristian hade gillat.

Imorse skrev inte några tidningar, vad jag vet, om min skrivpuffvän Saqer. Men även hans dödsbesked har nått oss och jorden har fråntagits en till formfulländad ordkonstnär. Vi skrivpuffare får inte längre hans välformulerade och alltid stödjande kommentarer (en av de saker han skrev till mig har jag speciellt kopierat och tar fram och tittar på när jag känner mig modfälld). Det kommer inga fler av hans egna finurliga texter.  

Jag kände inte någon av dessa män på något annat sätt än via internet. Två på många sätt olika skribenter, men båda med en förmåga att ta sig an den trasiga värld vi lever i och hitta någon slags skönhet – någon slags mönster – det dolda fina mitt ibland allt det som trasats sönder,  som flagnar och skaver. Det var inga nära vänner – ändå är världen tommare idag för mig. De inte bara gjorde skillnad – de påminde om att alla kan göra skillnad. Så.

Dämpad. Huvudvärk. Grå.

 

 

När jag hämtade barnen från skola och dagis så sade A plötsligt,  mitt i en utläggning om skollunchen idag:

-Jag ser ett krossat hjärta.

Jag tittade på honom.

-Vad menar du?

-Ett krossat hjärta!

Han pekade ner på marken.

 

-Oj sade jag. Vad gör man om man hittar ett krossat hjärta?

-Man får inte ta det – för det är ju någons. Men det är inga problem ändå. Man kan bygga ihop det.

 

Och något hände. Nu var inte världens färger så dämpade längre,  huvudvärken inte så påträngande. Nu fanns det ett orangerosa hjärta som lyste i allt det grå.

En påminnelse till om att det går att göra  något av allt det trasiga och aviga i livet. Och att det gör all skillnad i livet.

Och vilken skillnad det gör att ha livet.

Och – inte minst – att i sitt liv ha någon som vet hur man gör med krossade hjärtan.