sep 122013
 

A: Mamma det känns som att min katt ljuger för mig.

jag: Kevin?

A: Ja. Han är inte helt ärlig med mig. Tror jag.

jag: Hur märker man om en katt är ärlig?

A: Då talar den sanning.

jag: Pratar din katt med dig alltså?

A: Med sitt kroppsspråk.

jag: OK.

A: Och nu ljuger han.

jag: Med sitt kroppsspråk.

A: Ja.

jag: Eh.. vad ljuger han om?

A: Jag kan tyvärr inte berätta det.

jag: OK.

A: För man skall inte sprida lögner.

jag: OK.

A: Utom på nätet.

jag: På nätet?

A: På nätet får man ljuga så mycket man vill.

jag: Hur gammal är du?

A: Sju. Eller FJORTON!

jag: Det skrämmer mig om du är ute och ljuger på nätet. Eller faktiskt om du över huvud taget är ute på nätet och vi inte vet det.

A: Men det skrämmer dig alltså inte om ljugandet?

jag: Jo.

A: Men det skrämmer dig inte om din sons katt ljuger för honom?

jag: Nä.

A: OK. Så du vill inte höra?

jag: Hm.

A: För det är helt OK för mig att inte berätta.

jag: Hmm.

A: Hejdå.

jag: Hmmm. Nej. Berätta.

A: Alltså jag höll på med en grej. En SNÄLL grej.

jag: OK.

A: Och då kom Kevin och hoppade upp i min famn.

jag: OK.

A: Och viskade en grej till mig.

jag: Med sitt kroppsspråk.

A: Ja.

jag: OK. Vad?

A: Jag borde ha fattat det var en lögn.

jag: Vad var det då?

A: Att du skulle bli glad om jag gick och åt upp godiset i det hemliga skåpet.

jag: Vilket… hemliga skåp?

A: Det hemliga skåpet som vi har allt vårt hemliga godis i som inte vi barn skall veta om.

jag: Ah. Det hemliga skåpet.

A: Ja. Och Kevin tyckte att…

jag: Det. Var. Ju. Väldigt. Osjälviskt. Av. Kevin.

A: Osjälviskt?

jag: Ja. Här har en chans att ljuga för dig.

A: Med sitt kroppsspråk.

jag: Mm. Med sitt kroppsspråk. Och av alla lögner han kan köra – och många exempel dyker upp i min hjärna – så väljer han en lögn som inte är till någon som helst nytta för honom.

A: Jag kanske borde ha fattat att han ljög.

jag: När allt kommer omkring finns det stunder när det är väldigt lätt att fatta att folk ljuger.

A: Hm. Finns det?

jag: Ja.

A: Och — det är OK? Att det är Kevins fel?

jag: Hm.

A: Mamma?

jag. Du frågar mig om jag är OK med ditt uttalande om att du har ätit upp allt godis i vårt hemliga skåp och dessutom hävdar att det är Kevins fel?

A: Ja.

jag: Vad tror du?

A: Att det är – OK?

jag: Vad säger mitt kroppsspråk dig?

A: Att  – du – ja – vet du? Jag är inte så duktig på att läsa kroppsspråk.

jag: Så du kan ha missuppfattat Kevin?

A: (tänker en stund) Nej. Nej! Katters kroppsspråk förstår jag. Han ljög DEFINITIVT.

jag: Det är ju möjligt förstås att han inte ljög.

A: ?

jag: Det är ju möjligt att han visste att jag skulle bli glad åt att du åt upp allt godiset i det hemliga skåpet.

A: För att?

jag: För att jag är en galen sadist som just hade hällt pruttpulver på allt det där godiset så att den som äter upp det börjar prutta som en galning?

A: Eh… mamma…

jag: Ja?

A: Jag skulle ha frågat ”vad betyder galen sadist” men jag tror att jag istället frågar om det är sant?

jag: Vad tror du?

A: Jag är inte så bra på att tolka kroppsspråk.

jag: Och jag är ingen galen sadist.

A: Och jag åt inte upp godiset.

jag: Nähä?

A: Nä. Jag testade bara om jag kunde skylla ifrån mig på en katt.

jag: Testade?

A: Ja – ifall det går att använda.

jag: Gick det då?

A: Vad tycker du?

jag: Jag vet inte. Vad tycker du?

A: Det kanske funkar på pappa.

jag. Det funkar säkert på pappa.

A: Då så. Då har vi båda lärt oss något idag.

jag: Japp. (han går – lycklig) Jag har lärt mig att – och du har  lärt dig att – vänta lite nu här. VAD är det vi har lärt oss idag? Vad? Kom tillbaka!

akevin

Jag har lärt mig att vi måste skaffa ett nytt hemligt skåp. 

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Kattattack”

  1. Tack för dagens 🙂

  2. Varje gång jag läser om dina samtal med dina barn, svär jag en liten ramsa inombords. Att jag inte gjorde det själv med mina då de var små. Dina barns tankar och formuleringar gör en glad hela vägen in. : )

Sorry, the comment form is closed at this time.