A: Mamma det känns som att min katt ljuger för mig.

jag: Kevin?

A: Ja. Han är inte helt ärlig med mig. Tror jag.

jag: Hur märker man om en katt är ärlig?

A: Då talar den sanning.

jag: Pratar din katt med dig alltså?

A: Med sitt kroppsspråk.

jag: OK.

A: Och nu ljuger han.

jag: Med sitt kroppsspråk.

A: Ja.

jag: Eh.. vad ljuger han om?

A: Jag kan tyvärr inte berätta det.

jag: OK.

A: För man skall inte sprida lögner.

jag: OK.

A: Utom på nätet.

jag: På nätet?

A: På nätet får man ljuga så mycket man vill.

jag: Hur gammal är du?

A: Sju. Eller FJORTON!

jag: Det skrämmer mig om du är ute och ljuger på nätet. Eller faktiskt om du över huvud taget är ute på nätet och vi inte vet det.

A: Men det skrämmer dig alltså inte om ljugandet?

jag: Jo.

A: Men det skrämmer dig inte om din sons katt ljuger för honom?

jag: Nä.

A: OK. Så du vill inte höra?

jag: Hm.

A: För det är helt OK för mig att inte berätta.

jag: Hmm.

A: Hejdå.

jag: Hmmm. Nej. Berätta.

A: Alltså jag höll på med en grej. En SNÄLL grej.

jag: OK.

A: Och då kom Kevin och hoppade upp i min famn.

jag: OK.

A: Och viskade en grej till mig.

jag: Med sitt kroppsspråk.

A: Ja.

jag: OK. Vad?

A: Jag borde ha fattat det var en lögn.

jag: Vad var det då?

A: Att du skulle bli glad om jag gick och åt upp godiset i det hemliga skåpet.

jag: Vilket… hemliga skåp?

A: Det hemliga skåpet som vi har allt vårt hemliga godis i som inte vi barn skall veta om.

jag: Ah. Det hemliga skåpet.

A: Ja. Och Kevin tyckte att…

jag: Det. Var. Ju. Väldigt. Osjälviskt. Av. Kevin.

A: Osjälviskt?

jag: Ja. Här har en chans att ljuga för dig.

A: Med sitt kroppsspråk.

jag: Mm. Med sitt kroppsspråk. Och av alla lögner han kan köra – och många exempel dyker upp i min hjärna – så väljer han en lögn som inte är till någon som helst nytta för honom.

A: Jag kanske borde ha fattat att han ljög.

jag: När allt kommer omkring finns det stunder när det är väldigt lätt att fatta att folk ljuger.

A: Hm. Finns det?

jag: Ja.

A: Och — det är OK? Att det är Kevins fel?

jag: Hm.

A: Mamma?

jag. Du frågar mig om jag är OK med ditt uttalande om att du har ätit upp allt godis i vårt hemliga skåp och dessutom hävdar att det är Kevins fel?

A: Ja.

jag: Vad tror du?

A: Att det är – OK?

jag: Vad säger mitt kroppsspråk dig?

A: Att  – du – ja – vet du? Jag är inte så duktig på att läsa kroppsspråk.

jag: Så du kan ha missuppfattat Kevin?

A: (tänker en stund) Nej. Nej! Katters kroppsspråk förstår jag. Han ljög DEFINITIVT.

jag: Det är ju möjligt förstås att han inte ljög.

A: ?

jag: Det är ju möjligt att han visste att jag skulle bli glad åt att du åt upp allt godiset i det hemliga skåpet.

A: För att?

jag: För att jag är en galen sadist som just hade hällt pruttpulver på allt det där godiset så att den som äter upp det börjar prutta som en galning?

A: Eh… mamma…

jag: Ja?

A: Jag skulle ha frågat ”vad betyder galen sadist” men jag tror att jag istället frågar om det är sant?

jag: Vad tror du?

A: Jag är inte så bra på att tolka kroppsspråk.

jag: Och jag är ingen galen sadist.

A: Och jag åt inte upp godiset.

jag: Nähä?

A: Nä. Jag testade bara om jag kunde skylla ifrån mig på en katt.

jag: Testade?

A: Ja – ifall det går att använda.

jag: Gick det då?

A: Vad tycker du?

jag: Jag vet inte. Vad tycker du?

A: Det kanske funkar på pappa.

jag. Det funkar säkert på pappa.

A: Då så. Då har vi båda lärt oss något idag.

jag: Japp. (han går – lycklig) Jag har lärt mig att – och du har  lärt dig att – vänta lite nu här. VAD är det vi har lärt oss idag? Vad? Kom tillbaka!

Jag har lärt mig att vi måste skaffa ett nytt hemligt skåp.