nov 012013
 

Kyrkogårdarna lyser den här helgen. Inga starka och påträngande ljus. Nej, ljusen är svaga. De flämtar och kämpar.

Men de lyser.

Ett mildgult sken i samma nyans som gamla bokblad-  samma nyans som på gamla fotografiers bleknade färger. Mildgult. Minnenas färg.

Det är någonting med det där svaga ljuset. Med det kämpande ljuset.

Ljuset för oss som i vår svaghet flämtar och kämpar.

Den mildgula färgen, för oss som hämtar tröst i de gamla fotona. För oss vars färger flagnar.

Ljuset för oss vars händer darrar när vi kupar handen runt lågan för att rädda den från vinden.

Det kämpande ljuset.

Ljuset som brinner och brinner där i mörkret. Det kan inte lysa upp natten. Det kan bara vara en flämtande låga, ett sken som är matt, men som inte ger upp.

Vår styrka i sorgens storm. Ljuset som falnar, men brinner ändå.

 

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Ljus och mörker”

  1. Så fint du skriver. ”Det falnande ljuset som ändå brinner” Tycker mycket om.

  2. Ett nytt språk hos dig. Vackert.

  3. Så fint, vemodigt annorlunda dig.

  4. Halleluya, Sister!

  5. Svar: och du kom åt det! Inte alls predikan (men skulle platsa som del av predikan, if you get my drift. För finns det en finare, eller kristnare, bild än den av det milt och istadigt kämpande ljuset, ”det trotsiga hoppet”, styrkan i svagheten, och så vidare)

  6. Minnenas färg, mildgult – fint!

  7. Sista två meningarnas vemod och styrka!

  8. Kram och det är klart att det är fritt fram att inspireras.

Sorry, the comment form is closed at this time.