Idag fick jag dig att skratta. Jag berättade en grej som barnen hade sagt till mig. Jag kommer inte ihåg den nu, ens. Jag kommer bara ihåg att du skrattade.

Och idag är det tretton år sedan jag fick dig att skratta för första gången.

Ja. Sådant glömmer man inte. Det var på vår första date, på restaurangen Los Mexicanos. Och visst hade du artigt lett åt ett flertal saker jag sagt, men vid huvudrätten kom det där skrattet som kom spontant, bubblande, oemotståndligt. Ja. Man minns när man får någon att verkligen skratta för första gången. Man minns det med hjärtat.

Man håller i det minnet som en dyrbar pärla. Man tar fram det, putsar det, bär det med stolthet som ett smycke. Det skrattet.

Så: Den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig.

Och jag vet, jag vet, vid det här laget har jag berättat den ganska många gånger för dig. Man hinner det på tretton år.

Vi satt kvar så länge att serveringspersonalen bad om att få gå hem, kommer du ihåg? Och inte vet jag om jag pratade mest, eller om du pratade mest, men det troligaste är väl att jag pratade mest. Jag brukar ju göra det.

Vad jag minns från den där kvällen är fascinationen. Hur världar öppnade sig framför oss, hur samtalet liksom var fullt av gardiner som drogs åt sidan och öppnade upp för utsikt över de mest spännande landskap. Hur vi upptäckte att vi liksom satt i olika slott och tittade på samma landskap. Fascinationen. Det vilsamma i det spännande.

Och sedan det där med den där historien, den som jag berättade för dig.

Och du skrattade.

Och landskapen öppnade sig framför oss på det mest förunderliga sätt. Framtidslandskapen. Allt vi skulle kunna göra tillsammans, allt som skulle kunna ske. Och visst är det möjligt att vi drömde mer om resor och upptäckter än tvätt och städning, men det var ju bara för att vi inte hade upptäckt hur roligt det är med tvätt och städning då.

Och jag vet att det är en väldigt märklig typ av sentimentalitet som hänger upp mig just på det där skrattet och den där historien. Inte vilka kläder vi hade, inte vad vi åt, inte filmen vi hade sett precis innan, utan historien som jag berättade och skrattet som du skrattade.

Men kanske var jag en historia som sökte ett skratt, och kanske var du ett skratt som sökte efter ett skäl att få skratta. Eller kanske var det något annat.

Men nu har det gått tretton år. Och den bästa historien jag någonsin har berättat, den har jag berättat för dig. Och den bästa historien jag har upplevt, den har jag upplevt med dig.

Vi tar väl tretton år till.