När jag går hemifrån på morgonen så möter jag M:s blick. Och det är en på förhand slagen blick. En blick som är besviken på det hafsverk som är livet. En grådaskig, liksom livlös blick. En blick som liksom levat hårt och länge och känner av det.

Nej. Nu vet jag.

Den här sorten: En blick sådan som man kanske får när man skall klaga på en IKEA-byggsats och vet på förhand att det är man själv som har slarvat bort både innehållsbeskrivningen och ide där långa skruvarna som behövs i steg 3, och slängt insexnyckeln i metallskrotet för att man vill visa den vem som bestämmer, och sedan blev arg på riktigt och LIMMADE ihop två brädor som inte alls skall sitta ihop, och man är övertygad om att det syns på en så man har förberett en vattentät historia som man vet att de kommer att genomskåda och ändå vara så snälla mot en. Den sortens blick. Det är ett exempel bara, inget som verkligen har hänt mig eller så. Du vet. Ett exempel.

Iallafall var det en sådan blick jag fick av M imorse. Och jag vet varför.

Det var nämligen han som skulle vabba med E idag.  Och E är inte sjuk, och inte frisk. Hon är faktiskt precis på det där stadiet mellan friskhet och sjukdom som gör att det som hon helst av allt vill göra är att sitta och titta på Frost hundra gånger. I sin faders knä.

Exakt. Ni fattar blicken.

Jag tänker på honom med visst medlidande, medan jag stänger dörren hör jag inledningstonerna, ser jag för min inre syn hur Disneyslottets profil kommer fram på skärmen. Och så åker jag. Och lämnar dem.

Och då och då under min arbetsdag skänker jag dem en tanke, en tanke var, som ett slags tankekomplex. Det var en slags kombination av lyckoönskningar till E och medlidande med M, lite som den typen av tankar som en annan IKEA-anställd som kommer ut i kassan precis samtidigt som du står där med din falska historia och dina hoplimmade brädor och stammar får när den tänker på hur synd det är om kollegan men hur otroligt roligt det kommer att bli på kollegan att härma dig och er interaktion på personalfesten på kvällen.

Och så ringer M. Och jag anstränger mig för att plocka fram mitt mest medlidsamma tonfall, när han avslöjar att jo, de har tittat på filmen hela dagen. Men det var helt ok, för dvd-spelaren hade hakat upp sig så de kunde bara titta på den på engelska eller finska. ”Och den engelska är JÄTTEMYCKET bättre än den finska! Nu skall vi testa med tysk textning!”

Och jag tänker att min man har en säregen förmåga att hitta något vackert även i den gråaste av vardagar, en ljuspunkt mitt i den mörkaste vinter. Och jag får varma känslor för honom, så där som man får exempelvis för en IKEA-tjänsteman som ler fullständigt utan ironi, låtsas som att hen inte ser ens rodnad och skam, och säger ”måste ha varit produktionsfel. Vi ordnar en ersättning.” och skickar med två extra insexnycklar ”ifall de skulle komma bort”. Riktigt varma känslor med andra ord.  Så jag säger det till honom, att jag uppskattar hans förmåga att hitta det fina.

Och han svarar ”Some people are worth melting for.”

Men han sade det inte på finska iallafall.

 

 

Let it go. På allvar: Let. It. Go.