I kaffekön på Leos lekland. Hon håller sin son på sin höft, han är kanske ett och ett halvt. Han ska få glass, hon ska få en kaffe latte.

Han småsjunger och leker med en sked och hon har sin telefon framme, svarar på ett sms eller något. När pojken byter från Blinka lilla till Imse Vimse tittar hon upp på honom och ler mot honom.

Och det är då jag ser det.

Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ett socialt leende för hans skull, från att vara ett ordinärt ”mamma-till-barn”-leende, till att bli hennes eget leende, ett leende av glädje, nöjdhet och helig tacksamhet.

Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen redan när hon började le mot sin son. Men någonstans satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.

Jag kunde se hennes tankar formas som tankebubblor över hennes huvud.

-Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad, det är som att livets mening är uppfylld.

Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse, med prydliga och noggranna små gester till, och byter sedan till Bä bä vita lamm. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.

-Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag ens greppa det? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?

Jag ser hennes händer krypa hårdare runt hennes son, det som förut var ett hållande blir en omfamning. Han ler mot henne och sjunger glatt vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem. Hon drar efter andan.

Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.

-INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Ingenting får förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där — det där som är du. Lova mig det, lova mig att inget händer dig!

Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, att jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.

När jag ser henne, ser jag mig själv, ser jag alla mammor med alla barn som vi håller på höften eller inte håller på höften.

Det är hennes tur att betala och när hon tilltalas av killen vid kassan blir leendet normalt och vardagssocialt, obesvärat och enkelt. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.

Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, och försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på Leos lekland.

Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: I miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.

Och jag går tillbaka till vårt bord med alla våra glassar och kaffe latte-glas och vet att när min blick faller på mina barn kommer det där intensiva flammandet att bli synligt i mina ögon. Mina tankar och känslor kommer att stå klart och tydligt i eldskrift runt omkring mig, som vem som helst som har samma tankar och känslor kan läsa hur klart som helst.

Och det är vad det är, det var det jag uppfattade:  Ett hemligt språk. Ett kroppsspråk, ett blickspråk, ett språk som bär alla mammor som varit, alla mammor som är och alla mammor som ska komma – ett språk som bär alla barn som varit, är och kommer att komma, långt innan Leos lekland uppstod och tills långt efter att det slagit igen sina portar.

Och så består Imse Vimse, kaffe latte och kärleken, dessa tre.

Och störst av dem är kärleken.