Igår skrev jag på facebook att jag skulle gå ner i tvättstugan (japp! Jag är en sådan människa som skriver statusuppdateringar om livets mest väsentliga aspekter). Genast fick jag svar från många kompisar som ville att jag skulle ta hand om deras tvätt också.

En varm känsla spred sig i min kropp när jag försökte tänka mig en verklighet där man kunde tvätta kläder virtuellt. Åt varandra. På nätet.  Genom en knapptryckning. Då kommer facebook att komma med nya spännande spel som ”Laundryville” där man behöver köpa tvättmedel och stryka linnen och stärka volanger och – ja, ni fattar. Så det står härliga till.

Sedan tänkte jag ett varv till och fick en aha-upplevelse. Jag insåg att i den sköna nya världen kanske till och med strumpsorteringen kan skötas via datorer.

Jag tror ni förstår hur det kändes. Känslan i magen. Hur hjärnan spinner fritt. Hur det instinktivt rycker till i händerna. Hur man fullständigt övermannas.

Och så.

Nej.

Vi måste stoppa den utvecklingen.

Tekniken kan vara farlig också. Det vet alla.

Datorer kommer aldrig att klara av artistiska intuitiva konster som strumpsortering.