A och jag gräver i julpyntslådan på jakt efter en specifik tomte. Vi hittar julstrumporna. A tittar längtansfullt på sin och säger att det snart kommer att komma många presenter i den.

För min del tittar jag på julstrumporna och tänker på alla andra singelstrumpor vi har. De vanliga. De som en gång varit en del av ett par, och sedan tappat bort sin partner i någon slags olycklig bad-timing-incident gällande tvättmaskinsomgångar och som sedan, mer eller mindre permanent, huserar i vår singelstrumpekorg (Ladies Night på torsdagar, Happy Hour 20-21). Jag suckar lite, inför dessa strumpvärldens olycksbarn, och tänker att julstrumporna är annorlunda. Någon slags andliga giganter, födda till ett liv i ensamhet och avhållsamhet, de har blivit strumpor i ett annat syfte. A higher calling.

Tja. Ni vet. Sådär helt normala associationer som man får av att se sina julstrumpor.

Precis som alla andra helt normala vuxna med tvättstuguansvar  får jag den helt naturliga och normala  idén att titta efter om hälarna och tårna är slitna på julstrumporna och att fundera på hur bra det är att vi är ett jämnt antal människor i familjen så att strumporna ändå bildar jämna par.

Ifall, ni vet, de skulle behöva paras ihop någon gång.

Helt normala tankar.

Inget konstigt med det.

A undrar varför jag skrattar så maniskt och jag förklarar, med stor värdighet, att jag tänkte på hur julstrumpor ändå är lite besläktade med helt vanliga strumpor, sådana där som vi parar ihop i tvättstugan. När jag ser hans blick lägger jag till ”Ja, och har på våra fötter, förstås.”

Han tittar på mig Länge. Eftertänksamt. Med nästan exakt samma blick som M ger mig när jag delar mina strumpfilosofiska tankar med honom. Och sedan ser jag ljuset gå upp i hans ögon. Klart. Skinande. Vackert som en soluppgång.

Ja. Jag ser det faktiskt hända. En glimt som tänds, en idé som föds. Redan innan han öppnar sin mun, när jag bara ser hans blick vidgas, anar jag det, känner mig rikt välsignad som har en son som har förstått livets väsentligheter.

Ja. Så är det. Redan innan hans ens öppnat sin mun för att tala vet jag det med absolut säkerhet: Han är som jag. Han har också en hjärna förprogrammerad för strumpmässiga associationer.

Och hans ord bevisar det bortom all tvivel.

Han tittar på mig och ler och säger:

-Ja, mamma, jag förstår precis. Och apropå det:  förresten har jag vuxit ur min julstrumpa i år. Jag behöver en ny, större.

That’s my son.

And the little Who stockings all hung in a row.
”These stockings,” he grinned, ”are the first things to go!”