Det är förfärligt svårt att hitta korta Bellmanhistorier. Till och med den rätt korta historien som jag hade sett ut igår blev alldeles för många rader för en sexårings koncentrationsförmåga. Tandfen är ju också tvungen att få med några rader om glädjen över H:s brev. Och Bellmanhistorier bygger ju liksom på repetition av ett känt tema, liksom faktiskt Bellmans sånger, när jag tänker på saken.

Istället fick jag hitta en annan, kort historia, och bygga om den i Bellmanformat. Jag måste säga att den funkade precis som den skulle, ett litet skratt efter rad 1 och stora skrattet efter rad 3.

BELLMAN SA: -MIN HUND HAR FEM BEN.
TYSKEN SA: -VA? FEM? HUR DÅ?
BELLMAN SA: -ETT BEN I MUNNEN.

Av hänsyn till min dotters sinne för humor måste jag säga att jag tror att skrattet delvis var ett glädjeskratt efter att ha dechiffrerat hela historien. Ikväll har vi sjukledigt från tandfekorrespondens då H har lite feber.

Men jag börjar gilla det här. Jag tror att tandfen kanske kommer att skriva ett litet tröstebrev till en sjukling (som missar både gymnastiken och besök på biblioteket imorgon) framåt midnatt.

Vad tror du?