Vi hör ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa Spelmän på radio. S sätter sig tätt intill radion och lyssnar. När det är slut avger han sin dom:
-När jag hör den låten känner jag mig ledsen i magen.

Jag har inte tänkt på det förut, pga låtens text, men det stämmer ju att det är moll och melankoli över melodin.

-Men det konstiga är att jag vill lyssna på den igen, säger han. Jag vet att vi har en melodifestivalskiva (obligatoriskt för alla familjer med barn under nio år) så jag letar fram den och vi spelar den igen.

-Nej, fortfarande ledsen här (pekar på sin mage). Men jag vill ändå höra den igen. Konstigt va? Fast jag kanske gillar att vara ledsen. Spela den igen!

Vi spelar den igen.

-Ja, jag gillar att vara sånt ledsen som man blir av den här låten. Inte riktigt ledsen, men liksom magledsen som man blir av musiken. Men det konstiga är att jag liksom blir glad av att vara ledsen… Och om jag blir glad, ja, då är jag ju inte ledsen. Och då måste jag ju höra låten igen så jag blir sådär ledsen som jag vill vara och så tar låten slut och så blir jag glad över att jag var ledsen och sedan blir jag ledsen för att jag är glad nu och det ledsna har tagit slut och så vill jag liksom vara ledsen igen. Det är en märkvärdighet, mamma.

Och det kan man ju säga att det är.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om Kalle Moraeus, melankoli, moll, glad, ledsen