Nu när vi ändå pratar om Harry Potter känner jag nästan att det måste till ett inlägg om hans betydelse i våra liv. Ungefär samtidigt som jag träffade M så började min mamma, som alltid håller reda på allt som händer inom litteraturvärlden, att prata om det nya fenomenet Harry Potter. En barnbok som gavs ut med vuxenomslag, en bok med trolleri och magi och viktiga sanningar om livet.

Jag fick den i julklapp av mamma och tittade på den och lät bli att läsa den. En gång när M och jag skulle gå på bio så gick filmen och vi såg den och jag föll som en fura. For hem och läste boken.

Så blev jag gravid och så föddes Ansgar. Och dog. Och M och jag blev ensamma. Med massor av tid som behövde fyllas, på något sätt, helst inte på något sätt som gjorde ont.  Det visade sig att de mest aparta och triviala saker kan göra ont. Korsord till exempel kunde innehålla, mitt ibland alla fyrbokstavsord för nordafrikanska frukter, något ord som gjorde att man började gråta. M läste Fantomentidningar och grät över grejer…sudoku fanns ju inte då. Annars hade det nog varit räddningen, bara mattetal utan ett enda känsloord.

I vilket fall som helst beslöt vi att vi behövde något gemensamt att fylla tiden med. Högläsning, Harry Potter kändes plötsligt väldigt rätt. Han hade förlorat sina föräldrar och vi vårat barn. Vi adopterade honom som högläsningsbok och så fort vi behövde så högläste vi. Visst fanns det sådant som gjorde ont i boken, men det gjorde mindre för att vi visste att det gjorde ont för Harry också. En märklig logik, men en som funkade för oss.

Och när De vises sten slutar med att Harry får ett fotoalbum med bilder av sina föräldrar, vars utseende han inte kan minnas eftersom han var för ung när de dog, så grät vi floder. Men inte sådana där korsordstårar, inte sådana där ”fasen också, finns det inte en enda sak jag kan göra som inte påminner mig hela tiden”-frustrations-tårar utan ”tänk vad underbart att ha de där fotona”-tårar. Sådana tårar som på något sätt, på något obskyrt plan som vi inte gav oss själva tillgång till, var sorgebearbetande. Och nästan lite helande.

När första boken var slut kastade vi oss över tvåan och sedan trean och fyran och…när det var dags att börja jobba igen, för oss båda två (det var löjligt snabbt, två månader eller något var vi sjukskrivna efter Ansgars död) så var vi vakna hela natten och läste för varandra. Det var ångestdämpande…och för min egen del häpnade jag över hur mycket vettig filosofi och levnadsvisdom JK Rowling lyckades trycka in i sina böcker.

Jag hade en annan kompis också de här nätterna – Anne på Grönkulla. Visade sig nämligen att min gamla barndomshjältinna i någon av de senare böckerna, de som man inte läser när man är barn om man inte är väldigt väldigt nördig, förlorar sitt första barn. Hon blev också en nattkompis. Min, men inte M:s. Men så hade han ju inte läst henne som tioåring heller…

I alla fall så var HP vår trogna vän på vägen. Det var ju inte så att vi inte hade kompisar – vi hade och har världens bästa kompisar. Men vi behövde något att hålla i handen när det var riktigt riktigt mörkt och det blev HP.

Alla böckerna fanns inte då när Ansgar dog. Fenixorden kom 2003 (2004 på svenska), Halvblodsprinsen (min favoritbok i serien) 2005 och Dödsrelikerna 2007. Så när vi läste dem i början där, de där första månaderna, då var det i princip de böckerna som inte var fullt så läskiga, inte så fulla av dödsätare och så, som vi läste. Men så fort det kom en ny bok kastade vi oss över den.

Jag läser om dem fortfarande då och då. För filosofin och tankarna mest. För överlevnadsfaktorn, i andra hand. Och sedan för att påminna mig själv om hur hårt jag höll i dem de där första månadernas mörka nätter.

Harry Potter kallades för ”pojken som överlevde”. Det var också namnet på det första kapitlet i den första boken. Därav namnet på det här blogginlägget.