Vi var på biblioteket idag, jag och barnen. Det gick bra ända tills E började gå runt till folk som satt där och njöt av tystnad och läsfrid, dra ner sin blöja och berätta ”jag kan bajsa, HÄR” och peka ut var på kroppen bajset kommer ifrån. Då gick vi, vilket jag tror att samtliga därvarande var ganska nöjda med.

Innan vi gick hade de stora barnen hunnit låna några böcker, bland annat hade S lånat inte mindre än 3 böcker med Bellmanhistorier. De är jättebra att läsa om man är sju år och behärskar läsekonsten men inte orkar så långa sidor, faktiskt.

Så han har plöjt dem idag, ibland med stora rejäla skratt och ibland har han kommit ut och frågat svåra saker, som vem som hittade på Kina, till exempel, hur dansken känner sig som aldrig vinner och dessutom har två som bor långt långt borta i ett andra länder som bästa kompisar, eller hur man kan vara med och titta på sin egen begravning om man är död – och så leder helt vanliga Bellmanhistorier, som så många andra triviala saker, S in på livets mest grundläggande frågor.

Om han inte blir präst vet jag inte vem som skall bli det.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om.

Utan istället detta: när han hade gått och lagt sig med de två sista böckerna försvann han från omvärlden ganska rejält. Det dröjde fyrtiofem minuter innan vi hörde av honom (annars brukar han ju vara en ganska konsekvent nattvandrare) men då kom han upp och berättade triumferande att han har hittat på en Bellmanhistoria själv. Den TOTALA Bellmanhistorien, faktiskt.

Så här är den:

Det var en tysk och en dansk och en Bellman. Och tysken sade att han var bra på något. Och då sade dansken att han var ännu bättre på det. Och så tänker man att Bellman skall vara ÄNNU bättre men då gör han något tokigt istället, helst med pruttar eller bajs, och så skrattar alla.

Det är den TOTALA Bellmanhistorien för det behövs ingen annan, menar S. Den inkorporerar liksom samtliga övriga Bellmanhistorier inom sin ram.  Han har liksom släppt det här med humorn och börjat se det som en formel, vilket det väl är. Det är skönt att han har genomskådat dem, även om hans far och jag utbytte en blick av förfäran när S glatt ropade ”Man kan berätta den VARJE GÅNG! Varje gång istället för att komma ihåg olika Bellmanhistorier! Man kan berätta den HUNDRA gånger om dagen!”

OM han blir präst och får anställning i en församling, kommer hans predikningar att vara så här:

”Nu skall jag berätta något fostrande och kristligt för er. Nu håller jag på att berätta det. Och nu har jag berättat klart. ”