Känslan när man kan få sin upprörda bebis lugn, äntligen sovande mjukt i ens famn – trygg av närheten. Den känslan är stor, underbar, livsomdanande.

Och man får den liksom inte riktigt lika ofta när ens bebis har hunnit bli två och ett halvt.

Det blir ju mycket ”dumma mamma” och ”vill inte” och ibland tänker man uppgivet ”vad gör jag för fel?”.

Det är då man behöver få veta att man ändå är på rätt spår som förälder, man behöver hitta ett sätt att hitta feedbacken, återkopplingen. Man vill ju så gärna. Man vill ju så mycket. Man vill ge dem allt: allt som är gott, allt som är givande, allt som kommer att göra deras liv fina, rätta, goda. Allt som kommer att betyda att de blir harmoniska och har en chans att hitta sin väg i livet, sin väg till kärlek. Till lugn och glädje.

Man vill mata dem med rätt kultur, liksom, och inte med fel.

Och då är man tacksam över de små tecknen man ändå får. De små men tydliga indikationerna som visar att vissa av ens val är rätt iallafall.

Som till exempel detta:
Ens tvååring kan hela texten, varendaste ord, till Povel Ramels parodibarnvisa Lingonben.
Och har samtidigt inte en endaste liten aning om hur rättstavningsfunktionen i Chrome fungerar.