Stadiet då M och jag log och utbytte blickar av ömt samförstånd och ”hon är vårt femte barn så vi har varit med förut”:
E: Mamma jag vill ha plåster. Där! (pekar på en del av armen där hon absolut inte på något sätt är skadad)
Stadiet då vi antog att hon kanske skulle bli någon slags typ av vårdpersonal:
E: Mamma! Nallen slagit! Nallen ONT. Nallen få plåster. Blåsa nallen!
Stadiet då vi möjligen blev en aning oroliga:
E: Mamma! Min vagn vill ha plåster!
Stadiet som vi inträdde i idag har ännu inte fått något namn men det får nog bli något med oro igen:
E är i badrummet och håller på att sätta på plåster på handfatet lite här och var. H kommer in och halkar på golvet, faller och skriker till av smärta. E börjar illvråla. Jag menar ILLVRÅLA. Vi kommer springande och kollar att H är OK, och försöker sedan förklara för E:
jag: Det är inte farligt E. H slog sig bara pyttelite. Hon mår bra.
E: H får INTE ta plåster. MINA plåster!
Det är möjligt att hon inte har en JÄTTEVÅRDANDE personlighet.
2 svar till “Stadier man går igenom”
Hur skulle det å andra sidan sett ut om hon istället riktat över sin omsorg mot ett pyttelitet skadat syskon då hon just är upptagen med ett förmodligen svårt skadat handfat?.. Jag ställer mig tillsvidare skiljaktig och utdelar fem stjärnor till E!
En jäkla ålder att befinna sig i. Har hon slängt ansiktet i grusgången också?
Trillade på asfalt. Och ja det är ett gammalt kort – jag ville bara ha in den rätta stämningen av upprördhet i bilden så jag fick ta ett kort jag hade.