-Mamma, jag vill ha sexton barn när jag blir stor, anförtror A mig vid läggningen.

Nu är det ett sådant uttalande som kan föranleda flera olika typer av reaktioner från mödrar. Här är några fullt normala reaktioner:

a) Åh, vad skönt, det är uppenbart att han trivs med sin stora familj.
b) Barn har så tokiga idéer! Det där löser sig innan han blir vuxen.
c) O, han kommer att få skaffa en BUSS. Ingen liten V70 där inte.
d) Vilken kvinna kommer att ställa upp på denna vision?

Min egen reaktion faller lite utanför kategorin ”fullt normal” tror jag. För på allvar och helt ärligt var min första tanke:

e) Oh no! Om han skall göra en egen julalmanacka åt var och en av dessa barn så kommer jag alltså (för det blir säkert jag som får göra det) att sitta där och slå in 384 paket i november varje år. Det är bäst att jag börjar spara tejp och inslagspapper.