Så här spännande är det normalt sett att vika sex personers tvätt och stoppa in den i garderoberna:

Tänk dig att du befinner dig på århundradets bästa rockkonsert. Ljuset. Ljudet. Stämningen. Runt omkring dig hoppar folk i takt och lever med som att de vore galna. Och det enda du själv hör är lite svag svag folkdansschottis i ena örat. Allt annat går dig rakt förbi. Du ser allt kul som händer men du kan inte delta.

Eller så är det så här kul:

Du har fått chansen att träffa den person som du beundrar mest i hela världen. Äntligen skall du få ställa alla frågorna och berätta hur lika ni är egentligen. Äntligen. Och så kommer den stora lockande dagen som du längtat intensivt efter. Du har klippt dig – skaffat nya kläder – du är totalt redo. Och då visar det sig att du har fått felaktig information – den person du i själva verket skall få träffa heter istället Anton Jansson och jobbar på arbetsförmedlingen i Enköpingsnäs.  En trevlig karl med uppnäsa och ett stort intresse för tågbiljetter från senare halvan av 1950-talet.

Det är liksom den här känslan av att någonstans därute pågår livet. Men härinne där jag är där sker tvättsortering.

Det är då jag upprepar för mig själv om och om igen mantrat ”Jag är en lugn person. Jag ÄR en lugn person. Jag är en LUGN person. JAG är en lugn person.” Maniskheten med vilket jag muttrar detta för mig själv blir en skön kontrast till själva orden och får mig att känna mig lite creepy vilket ju gör de flesta sysslor intressantare.

Men tyvärr funkar det inte på tvätten.

Den här uppgivna kriskänslan delas inte alls av E. Med hela sitt två-och-ett-halvt-åriga totalengagemang älskar hon att hjälpa till. Och hon hjälper till som att det var det roligaste som fanns. Hon hjälper till med en entusiasm som faktiskt får en att börja fundera på hur roligt det egentligen är att gunga och bygga med lego (hennes andra två favoritsysselsättningar). För det känns verkligen som att tvättarbete är det roligaste hon någonsin gjort.

Idag hjälpte hon mig med tvätten. Närmare bestämt med strumprullningen. Där stod jag och försökte para ihop lämpliga individer med varandra med minen hos en person som långt bortifrån hör de karaktäristiska ljuden från en cirkus som är i staden och inser att hon inte kommer att få se den medan E kastade sig med liv och själ in i uppdraget. Hon vek ihop och rullade till små bollar och jobbade hårdare än man kunde ana.

Och sedan ringde min svägerska och jag gick därifrån och när jag kom tillbaka hade hon rullat färdigt alla strumpor.

Fast utan någon partner.

Men hennes små strumpbollar SÅG väldigt rätt ut. Hon hade fattat hur slutresultatet borde se ut. Hon hade bara inte riktigt tänkt efter varför man gör små bollar av strumporna utan bara kastat sig över idén med den här fantastiska entusiasmen som jag pratat om tidigare.

Och jag skall berätta en sak för er kära bloggläsare. Att min första tanke var att detta var charmigt. Och kanske lite av en bild av självaste livet: man ser vad som skall göras men man fattar inte alltid varför. Och fattar man inte varför så blir det liksom singelsockornas kväll.

Och sedan kom jag på att hon är alldeles för lättsårad för att jag skulle kunna rulla om strumporna utan att ådra mig en hel del trumpna miner  – jag skulle inte ens kunna städa undan det tills vidare utan fick lov att lämna strumpbollarna framme – som ett monument över min curlingnatur – och så fixa alltihopa när E väl somnat på kvällen sedan.

Och det var då jag började muttra det igen: ”Jag är en lugn person. Jag är en LUGN person….”

Falskrullade halvpar.