Om man har fyra barn. Och de med milda lena röster som skälver av oskuldsfullhet och välvilja frågar om man vill komma ut och leka med dem i snön.

Och man  verkligen hör hur deras röster vibrerar av godhet, hurtig snöfriskhet och uppsluppen barnslig utomhusglädje. Och den där absoluta oskuldsfullheten – den nämnde jag va?

Då är det bara en mycket speciell personlighetstyp som, utan att analysera den där vibrationen i rösterna, helt enkelt skuttar ut genom dörren.

Den sortens personlighet som primärt blir glad och lekberedd.

Den personlighetstypen som blir bombarderad av snöbollar när han står där på trappen. Snöbollar som bara flödar fram, liksom kerubers kärlekspilar utkastade – vanvettigt men träffsäkert – under Valentindagens allra mest rosenskimrande romantikexcesser.

Medan hans fru står och tittar i köksfönstret och garvar knäna av sig.

En personlighet som tror sin familj och sina medmänniskor om gott.

Oskuldsfull. Ren. Vit. Oförstörd.

Som oslängd snö.

Min man.