Ibland får man en viss känsla. En känsla av att det är alldeles för tyst.

Den sortens tystnad som kloka mödrar lyssnar noga till.

Den sortens tystnad som tyder på att något pågår som man nog borde känna till.

Endast extremt uttröttade mammor missar signifikansen i en sådan tystnad.

Den sortens tystnad som liksom håller andan och väntar på katastrofen.

Har man så många barn som jag har man stått och lyssnat på den sortens tystnad ganska många gånger.

Den sortens tystnad som är tyst för att mänskliga språk saknar uttryck för den kombination av förvåning, fasa och frenesi som man behöver för att hantera situationen.

 

Det finns ju andra sorters tystnad också.

Den mjuka tystnaden hos barn som somnat.

Den varma tystnaden hos en flicka som klappar en katt.

Den aktiva tystnaden hos en pojke som spelar Nintendo.

Den koncentrerade tystnaden från en man som städar ett köksskåp.

Och en riktigt decembrig juleversion av tystnad:

den innerliga mysiga tystnaden som levande ljus innebär.

Den tystnaden är vacker och skör.

 

Och tänk er nu kombinationen av den stora katastroftystnaden och ljuständningstystnaden.

Då får ni exakt rätt nyans på den tystnad som emanerade från E:s rum idag.

Vacker? Kanske. Skör? Ja. Mysig? Nej.

Alla mina varningssystem gick igång.

Det var då A:s röst bröt tystnaden:

-Och nu, E, skall jag visa dig hur jag får eld på en tändsticka.

 

Sällan har en mamma öppnat en dörr och skrikit rakt ut så snabbt.

Och sällan har en son och en dotter tittat upp från sitt Nintendospel med en större förvåning än denna gång.

-Vad är det mamma? Slog du dig? frågade A vänligt.

-Eh… mm… spelar ni ditt nya Nintendospel?

-Yepp.

-Det där man skall överleva i skogen med bara en sovsäck och ett paket tändstickor?

-Japp. Jag lär precis E att få eld på…

-Ja jag hörde.

 

OK.

Bra.

Ordningen återställd.

 

Det är inte lätt att leva i den reella tillvaron när allt annat är virtuellt.