Jag vet att du slår in paket bättre än vad jag gör.

Jag vet det trots att jag inte vet vem du är som läser detta.

Med andra ord slår jag själv in paket väldigt dåligt.

 

Jag kan njuta av vackra paket. Det finns paket som är så vackra att de till och med luktar gott – att någon har hängt på en bit kanel sådär på ett grönprickigt snöre med en grankvist instucken artistiskt. Det finns paket som är så fina att man inte ens vill öppna dem. OK – OK  – jag vill i och för sig öppna nästan alla paket för jag är så nyfiken. Men det finns sådana som jag beklagar att jag förstör utanverket på när jag ivrigt river isär omslaget.

Och grejen är att jag kan inte åstadkomma något som ens är i närheten av att vara vackert.

Det har gått så långt att jag inte ens blir förnärmad när folk frågar om mina barn fick hjälpa till att slå in paket. Istället frågar jag oroligt ”vilket barn tror du det var?”  för att om de tror att det är H är det OK. Det är liksom ingen hemlighet att hon har gått om mig på pysselplanet. Men om folk säger E så blir jag lite ledsen faktiskt. Jag kan ju ändå dra ut tejp från tejprullen utan att knöla ihop den.

Eller. Du vet. På en bra dag alltså.

Och jag är någon slags presentinslagningens Sunes-pappa-Roland. Jag vet hur man gör i teorin. Jag har rätt grejer hemma. Fina band och vackra tillbehör – allt det korrekta krimsiga kramset. Men så fort jag går i närheten av presentinslagningsprylarna så trasslar de till sig och in sig och runtenom sig. Och jag påverkas också: det växer upp sex tummar på varje hand och hela min hjärna går i stå så att jag inte kan tänka alls utan bara brottas med rosetter.

Jag berättar det här för dig idag för att jag har slagit in 68 paket i eftermiddag.

Alla ser anskrämliga ut.

Några av dem innehåller rätt så bra julklappar men det hjälper tyvärr inte. De ser förfärliga ut.

Och nu säger du vänligt och stödjande att det viktiga inte är pappret. Att man river bort pappret och slänger det för att man vill fokusera på själva presenten.

Men problemet är att många människor får bestående estetiska men av mina presentinslagningar.

Och så tänk på barnen. Tänk om de ärver det här av mig.

Risken är relativt liten när det gäller H. Men de andra.

Så unga – så oskyddade. Av sin hårda uppväxtmiljö tränade att tro att ett paket bara behöver vara nödtorftigt täckt av skrynkligt papper som hålls samman av trasseltejp och rufsiga band. Och snart är de vuxna. Och minnet de bär med sig av sin barndoms jular är att under granen skall det se fult ut.

Det är så man vill gråta. Eller skratta.

Välj själv.