Skall jag berätta om hur man kan veta att man är ägd?

Igår var vi hos barnens kusiner. E ville ha med sig sin sovanka men eftersom det vore katastrof om den glömdes kvar där hämtade jag istället det tämligen ointressanta gosedjuret ”Elefanten” som resesällskap, och hon accepterade det. Vi hade en trevlig stund, sådär juldagsidylliskt som det kan vara, hos kusinerna.

Sådant gör inte att man är ägd. Men.

På natten började diskussionen klockan 4:00.

E skrek efter ”FANTEN!”

Efter att ha orienterat mig i tid och rum insåg jag att elefanten inte var kvarglömd hos kusinerna utan låg i vår bil. Utomhus. I snön.

Jag förklarade kortfattat för E att elefanten hade valt att sova i bilen i natt och att det var ett spännande äventyr för elefanten som vi inte fick störa.

Inte ägd.

Efter diverse muttranden somnade hon om bara för att vakna klockan 04:49 och kräva Elefanten i tydliga och vältaliga ordalag – eller nåja. Hon skrek och skrek och skrek med allt högre volym och intensitet.

Det var kallt ute. Snöigt. Bilen står en bit bort. Jag ville verkligen inte hämta Elefanten.

Men klockan 04:57 var det exakt vad jag gjorde.

Kanske lite ägd. Men ändå i den förtjusande förvissningen om att jag köpte mig sömn. Så jag skulle uppskatta ägdhetsgraden till ungefär 45%.

Hunden betraktade mig förvånat när jag låste upp dörren och smög mig ut. Världen därute tycktes som paralyserad av chock. Varför? Varthän? Vadan? tycktes skuggorna och mörkret fråga mig, som om jag var en ensam hjälte på väg till ett ödesmättat möte i gryningen.

Vilket – om ni tänker på saken – jag var.

Jag rotade fram den mossgröna mjukistingesten och anförtrodde den att det var med visst motstånd jag begivit mig ut för att rädda den ur mörkret och kylan. Jag kan ha fel men jag tyckte att den log lite nedlåtande, som för att säga att den har sina metoder.

Halvt ägd. Av ett gosedjur.

E klamrade sig lyckligt fast vid elefanten och lade sig ner med ett belåtet leende och sov i flera timmar. I min fantasibild av vad som skulle ske alltså.

I själva verket skrek hon fortfarande när jag stampade snön från mina hastigt påträdda kängor, hängde upp kappan och halsduken och även medan jag snabbt smög in till E igen. Hon skrek när jag närmade mig sängen. Skriket upphörde när jag höll fram Fanten.

Men så fort hon rörde vid den mossgröna började hon gråta igen.

”FANTEN KALL!” vrålade hon och kastade elefanten i golvet och sig själv in i ett vredesutbrott som varade till 05:30. 05:31 plockade hon upp Elefanten, pussade den, klappade den, lade den längst ner i fotändan av sängen där de andra halvfavoriterna till gosedjur ligger, drog sin sovanka till sig och somnade dygdigt. Men precis innan hon somnade gav hon mig en blick. En blick som säger ”jag kan få dig att göra i princip vad som helst”.

Och det var då jag visste att jag var fullständigt, helt, ultrabautamycket hundraprocentigt fantastiskt mycket totalägd.