Jag har nu fått en värderad kollega i mitt arbete. H förklarade nämligen imorse att hon också är A:s mamma. En uppgift, kan jag säga, som hon sköter med den äran. Så fort hon ser honom så rusar hon fram, och man riktigt ser hur hon brister i sömmarna av all omvårdnad som hon är fullpackad med.

”Jag är din lilla mamma, A, och jag har gjort en sång om dig:
A är bäst, A är bäst, allra allra bäst
A är allra bäst och H med är bäst
och S men A är allra bäst”

”Jag kan klappa dig A, har du saknat mig jättemycket när jag var och hämtade en vovve åt dig att leka med?”

”Jag skall ge dig mat, A, från mitt finger, så blir du väl glad?”

”Jag ÄLSKAR dig A! Jag skall vara din lilla mamma och ta hand om dig och när du är lite större så kan du få följa med mig till mitt jobb och du kan få vara på lilla avdelningen och jag är storbarn förstår du men sedan ses vi efter dagis och då skall vi busa och kramas hela dagen!”

Hon tyckte idag att vi andra kunde gå ut och gå en promenad så kunde hon stanna hemma och passa A: ”mamma, jag kan faktiskt det, du brukar själv säga det”…

Jag hade många tankar om avundsjuka innan A föddes, men aldrig anade jag att H skulle vara avundsjuk på mig. Men hon är en fantastisk liten mamma och så omsorgsfull och vänlig som man kan begära. Och känslan är reciprok, de största och finaste leendena A har, de får H. Man ser riktigt hur det knakar i käkarna för han vill le så stort stort extrastort som det bara kan gå för att H skall se hur mycket han gillar henne.

Annars har vi mest krupp och astma här. Just nu är poängställningen astma 3 barn – krupp 2 barn. Vi hoppas innerligt att siffran inte jämnar ut sig.