Jag kommer hem på kvällen och hör E ropa på mig.

-Mamma! MAMMA! Jag tar av mig stövlarna och kappan och går in i sovrummet. Hon ler konspiratoriskt mot mig.

-Min docka sover. Hon håller ett finger för munnen glömsk av att hon nyss gastade i högan sky på mig. Jag viskar ”vad fint du har stoppat om henne” och klappar både dockan och E på kinden.

E pekar på sin gula mjukisdjurskatt.

-Min docka ha sovanka åssa.

-Är katten dockans sovanka?

-Dockan höver sin katten.

E tittar på mig med allvarlig min.

-Dockan var lite suk på dagen, upplyser hon mig som jobbat och missat denna löpsedelsvärda händelse. Lite hosta och suk. Hon låter ungefär som en sjuksköterska som rapporterar över till kollegan som skall ta över nattskiftet. Med andra ord – slår det mig – låter hon exakt som M när han förklarar barnens sjukdomar för mig.

-Oj.

Jag tittar på henne och inser att hennes föräldraskap är fullständigt baserat på vårt föräldraskap. Att hennes roll som mamma bestäms av min roll som mamma.

Att det enda man kan ge vidare är det man har fått.

Jag får en knut i magen av ansvarsstress. Betyder det att när jag tappar tålamodet och skriker åt barnen så skriker jag inte bara åt dem utan åt framtida generationer? Det är ju hemskt.

E tittar på mig. Något i hennes ögon – hennes ögon som lyser av tillit och en nyfödd stolthet över att hon också kan vara omhändertagande –  får mina tankar att för ovanlighetens skull vända bort från oron. Istället påminner hennes blick om glädjen och kramarna och omsorgen och ömheten. Jag inser plötsligt med en sådan där till jorden tillplattande självklar insikt att varje gång jag kramar barnen kramar jag inte bara dem utan framtida generationer.

Och varje gång jag kramar barnen kramas jag av tidigare generationer.

Och plötsligt ser jag att jag är en i en lång kedja av föräldrar som gör så gott vi kan. Som ger så mycket vi kan – som älskar så mycket att det gör ont. En kedja som sträcks från generation till generation – från tid till tid. E tittar forskande på mig – som att hon ser mormorsmödrar kika fram i min blick.

-Sova nu mamma säger hon bestämt. Hon klappar dockan försiktigt (för att inte väcka) och lägger sig tillrätta.

När jag går ur rummet låter hon dockan vinka åt mig.

När hon sedan sover smyger jag tillbaka och tar kort. För greppet hon har om dockan – även om det har sina anatomiska nackdelar – har ett gemensamt med hur jag håller om henne. Det görs i kärlek. En kärlek som kanske inte är perfekt i alla avseenden men som är stark och djup.

En kärlek som är nedärvd och som är gjord för att ärvas.