Dec 012015
 

10801639_10152496879068837_6112007837918802442_nBloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.

Dec 242013
 

E fick pedagogiska paket. Hon fick böcker. Bra böcker. Hon fick två filmer som hon gärna vill se. Hon fick godis. Lego. Stor-plusplus. Hon fick dockor. Ett spel.

Men.

Det enda som räknas är en liten fånig rosa plaststav som kostade 19:90 på Ica Maxi.

För det är nämligen – så går det när man har Harry Potter-frälsta storasyskon – en trollstav. Den har till och med ett litet fånigt ljud, som för E låter som att hon trollar. Så hon går runt och pekar den på folk och skriker ”Lamslå” för att det är den besvärjelse som hon uppfattat.

Och det är klart. En julklapp som ger en trolleri kanske är den största julklappen ändå. Man kan förändra världen. Trolla rätt det som är fel. Det är ju inte utan att man skulle vilja kunna göra det denna heliga natt. Fixa alla dåliga saker i världen.

E använder sin trollstav till en enda grej. Inte att lamslå folk, för hon vet inte vad det ordet betyder riktigt, det är mest en trollformel som låter cool. Nej. Hon har en annan trollkonst för sig: hon förvandlar alla (människor, katter, julgranar, hunden, dockorna, sin säng) till rosa.

Och jag frågar er: är det ett rimligt användande av universal makt att ändra på det som är fel?

Nej.

Alltså jag vet att det inte funkar. Jag är inte dum.

Men hon tror ju att det funkar, att hon i princip är allsmäktig nu.

Och hon ändrar så att saker blir rosa.

Allvarligt. Så får man väl inte göra? Jag menar: folk lider. Folk är sjuka. Har ont. Det finns krig. Det finns fattigdom. Det finns rasism. Förtryck. Övergrepp. Våldsamheter. Och hon väljer att göra saker rosa.

M:s teori är att hon vet om sitt treåringshumör och vill ändra på det, se världen, så att säga, genom rosenfärgade glasögon. Och därför försöker ändra allt i hela världen till rosa. Och det är klart. När man tänker på det där treåringshumöret kan man ju ganska snart inse att man får vara glad att hon inte använder sina krafter till något ondare än detta.

Så egentligen kanske hon är klokare än jag tänkt mig.

Egentligen kanske hon vet att hon bara är allsmäktig ur sin egen, högst begränsade, synvinkel.

Den sortens allsmäktighet som vi alla har med andra ord.

Jag kan bara styra hur jag ser på omvärlden, vilka färger jag målar min omgivning i. Och det bästa sättet att börja förändra och förbättra världen kanske är att ändra på det jag kan, sättet jag ser det på.

Som Grinchen, i den berättelse jag följt under min julkalender.

Någonting i julfirandet grep tag i honom, och fick honom att inse att han kunde byta synsätt.

Och någonting i E:s jul grep tag i henne, och fick henne att påminna oss alla om att vi kanske behöver byta synsätt ibland.

I det sammanhanget kanske det nästan är lite fint att det inte var en av de stora och fina leksakerna som ändrade allt, utan att en liten bit billig plast kan ändra världen. Precis så där som världen skall ändras, i julens tid.

En liten bit plast och en liten smula storhetsvansinne, alltså.

God jul kära bloggläsare.2013-12-24 19.08.00

And the minute his heart didn’t feel quite so tight,
He whizzed with his load through the bright morning light
And he brought back the toys, and the food for the feast!
And he…HE HIMSELF…! the Grinch carved the roast beef.

Dec 242013
 

A: Jag är riktigt, riktigt snäll nu, faktiskt.

jag: Mm.

A: Jättejättesnäll!

jag: Mm.

A: Jag slår till exempel inte nån just nu. Och jag tänkte TRE snälla saker i morse.

jag: Mm.

A: Jag är helt enkelt snällare än jag någonsin varit förut. Jag är SÅ snäll (konstpaus)

(lång konstpaus)

jag: Hm?

A: Jag är SÅ snäll att jag inte ens tänker på att jag förmodligen är snällare än H och S tillsammans.

jag: Mhmm.

A: Alla mina tankar är liksom  goda nu. Jag tänker bara snälla tankar. Och jag vet varför.

jag: Jag med.

A: För att SNÄLLHETEN har tagit över i mig. Det är som när man blir självlysande av radioaktivitet du vet.

jag: Ah.

A: Det går inte att stå emot. Det är en kraftfull strålning.

jag: Mm.

A: Idag när vi satte upp julkrubban och S ville sätta upp alla tre vise männen så sade jag bara ”visst”. Och när H ville gå före mig i duschkön sade jag bara ”du får det”.

jag: Du hatar i och för sig att duscha.

A: Men det är liksom TANKEN. TANKEN räknas.

jag: OK.

A: och när E slog mig så log jag mot henne.

jag: Och då slog hon dig igen.

A: Det gjorde ont också.

jag: Aj då.

A: Men jag kramade henne i alla fall.

jag: Längtar du möjligen efter dina julklappar?

A: Va? Julklappar? Skulle jag få… menar du att… vadå julklappar?

jag: Mm.

A: Alltså ja JUST ja. Det är ju JULAFTON imorgon.

jag: Mm.

A: Jag hoppas att du får ALLT som du önskar dig mamma.

jag: Åh så snällt.

A: Jag vet! Men alltså själv är jag så snäll att jag liksom inte ens tänker på det där med julklappar och sånt.

jag: Wow.

A: Jag tänker på de här inre sakerna. Godhet och vänlighet och fred och sånt där. Sånt som inte är julklappar.

jag: Mm.

A: Så snäll är jag.

jag: Den där snällhetskraften, hur stark är den?

A: JÄTTESTARK!

jag: Skulle du i så fall kunna ta dina skor i hallen och sätta upp dem på skohyllan?

A: Skorna? Hallen?

jag: Ja, dina kängor. Kan du sätta upp dem på skohyllan?

A: Snällhetskraften har gjort mig så trött och svag att jag inte tror att jag orkar det längre.

jag: Den där snällhetskraften är mest bara i teorin, eller?

A: Alltså mamma. Sätta upp skor i hallen är ju liksom inte särskilt svårt. Vem som helst skulle kunna göra det.

jag: Där håller jag med dig.

A: Men min snällhetskraft är liksom större än så. Den är på insidan.

jag: Insidan?

A: Ja. Vem som helst kan vara snäll på utsidan. Men jag, jag är en sån som är snäll innerst inne.

jag: Ah.

A: Utan att det märks. Hemligt snäll.

jag: Ah.

A: Jag tänker snälla saker liksom.

jag: Jättebra. Så skorna…

A: Skorna kan få stå kvar där de är, eftersom det är på UTSIDAN.

jag: Mm.

A: Förresten från det ena till det andra, när tror du tomten skriver den där listan över hur snäll man är?

jag. Kontinuerligt tror jag. Jag tror att han tittar in i folks hallar och ser var de har ställt sina skor.

A: (funderar)

jag: Eller kanske tänker på huruvida folk hjälper sin mamma med att hacka rödbetor.

A: (funderar)

jag: Eller kanske kollar om folk gör några snälla saker. Det är ju lite svårt att se om folk är snälla på insidan.

A: Men TOMTEN kan.

jag: Tomten är en sådan där typ som gillar vad man gör på utsidan.

A: Jaja. OK. (går)

jag: Står skorna snyggt nu?

A: Ja.

jag: Bra jobbat, grabben.

 

Och när jag lämnar sillsalladstillverkningen några minuter senare, så står skorna jättesnyggt. Men inte i hallen. Utanför ytterdörren, på våran trapp. För att tomten är ju en sådan som uppskattar vad man gör på utsidan.

Then the Grinch thought of something he hadn’t before!
”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more…”
And what happened then…? Well…in Who-ville they say
that the Grinch’s small heart grew three sizes that day!

 

Dec 232013
 

Vi har klätt granen.

Eller nåja. När jag säger ”vi” är det väl inte ”vi” så mycket som ”H”.

. Och när jag säger ”klätt” är det väl inte så mycket ”klätt” som ”belamrat”.

Och när jag säger ”granen”, tja… Det är tekniskt sett en gran. Inte en björk. Inte en alm. Det är en gran. Men det är inte en julgran.

Jag tror att det mest ekonomiska sättet att tala om vad det är för slags gran är att säga att vi har tagit den själv, på vår kulle. Med S:s ord om att även fula granar måste få bli julgranar ringande i huvudet. Och ofta har det blivit så med våra granar att vi för säkerhets skulle knyter en lina som hjälper till att hålla uppe granen. I år har vi två linor. En röd, en grön. Båda linorna är snyggare än själva granen.

Men det är dekorerat, det där trädet. Det kan man inte säga annat än.

Och E tycker att det är det vackraste träd som finns, som någonsin har funnits. Sådant värmer ett modershjärta. Gång på gång sade hon ”vi har den finaste julgranen, mamma!”

Den är faktiskt så fin, i hennes ögon, att den har fått den finaste komplimangen någonsin. Hennes låtsaskompis har nämligen en exakt likadan gran. Lika stor. Lika grön. Lika sticksig. Men fulare.

Och då skall vi veta att vad vi än möter och vad vi än har upplevt så har hennes låtsaskompis redan varit med om det. Fast bättre. Större. Vackrare. Ståtligare.

Men årets julgran hemma tilltalar en prinsessålderstreåring så mycket att inte ens hennes låtsaskompis gran är finare. Det är unheard of.

Jag berättade för M att jag tyckte att det var lite rörande. Han tittade på mig. Tittade på granen. Tittade på mig. Tittade på granen. Tittade bort från granen. Tittade på mig.

M: Du tycker att det är en komplimang att vår gran är finare än en fiktiv gran, tillhörande en fiktiv person?

jag: Ja!

Han tittar på mig igen. Tittar på granen. Tittar på mig.

M: Tja. Det sätter väl nivån liksom.

jag: Nivån?

M: Komplimangnivån. Jag kan inte tänka mig så många komplimanger som vår gran kan få i år. Men att den är snyggare än en påhittad gran kanske man kan tänka sig ändå. Om man nu vill säga något snällt.

Han tittar på granen igen, som om han vore hypnotiserad, som om han stirrar granen djuuuupt in i ögonen, och glömmer allt annat. Så rycks han ur transen, skakar på sig. Tittar på mig igen.

M: (med ett aningens dåsigt tonfall) Om man nu vill säga något snällt. (paus) Och. Om man vill säga något snällt och har en riktigt otäck fantasi. Då kan man säga så.

jag: Tja. Jag tycker det var fint iallafall. Hon är så glad.

M tittar på mig igen. Tittar mycket demonstrativt inte på granen. Tittar på mig. Stint. Och talar sålunda:

M: I sådana fall vill jag passa på att berätta att jag tycker att du är mycket snyggare än min fiktiva fru.

jag: Åh. Wow.

M: Än ALLA mina fiktiva fruar faktiskt.

Åh.

Wow.

Verkligen.

He HADN’T stopped Christmas from coming – IT CAME!
Somehow or other, it came just the same!

2013-12-22 23.45.54

 

Dec 212013
 

Det finns något akut existentialistiskt över det. Code red.

Det kommer alltid dagen efter att skolan slutat inför julen, när ungarna sitter och vill att julen skall bli nunununu, och vi vuxna vill att det skall stickas in en extradag, 23 1/2 december, så att allt hinner bli klart. Och någonstans där – när de längtar intensivt, försöker stimulera klockan att gå fortare med sin (förvisso inte föraktliga) tankestyrka samtidigt som M och jag försöker skicka all vår (av medelålder och decemberstress sorgligt decimerade) tankestyrka för att hejda sekundvisaren åtminstone i uppförsbackarna – någonstans där. Då kommer det. Som ett slag. Som ett skott. Som ett stup.

Man inser – plötsligt och oåterkalleligt – att det är vi som är de vuxna. Det är vi som skall trolla fram julstämning ur smågnabbet och allt som vi bara kommer att hinna göra till hälften. Det är vi som skall försöka göra den här julen till en sådan där ljuvlig jul som de kan minnas med glädje när de blir vuxna. Det är vi som skall stå för de där softade hörnen, det  trolska ljuset, den överjordiska friden.

Och i själva verket är vi irriterade och trötta och tycker att det vore väldigt bra om alla andra kunde sluta vara sådär enerverande en liten stund så att vi Fick Något Gjort. Och alla är vi synnerligen enerverande. Som omaka strumpor, omöjliga att sortera ihop till någon slags sammanhållning.

Ni vet, ni har upplevt det. Känslan av att alla vill Disneystämning och håller på att skapa Norénstämning. Och då. Slag. Skott. Stup.

Det är vi som skall fixa det här.

Jag slåss med en utomhusljusslinga, och M byter glödlampor i en adventsstake. Vi jobbar på. Och ändå gapar stupet under oss. Ansvaret. Det heliga ansvaret. Det som, med moders- och fadersblick ser tindrandepotentialen även i barnaögon som just nu skjuter rödglödgande spjut mot syskon som råkat putta till dem av misstag (med flit). Och så känner man sin otillräcklighet, sin stress, sin egen lust att öppna dörren och vråla.

Just ja, jag kanske inte har berättat så mycket om den där lusten att öppna dörren och vråla? Den kan förstås uppstå av en massa olika skäl. I december kan den uppstå av tidsbrist, av att halva Europa stämt möte på Ica Maxi i Enköping just när man själv är där, av att man drömmer mardrömmar om felskickade julkort. Men här hemma hos oss uppstår lusten att öppna dörren och vråla genom den triumferande kombinationen av att E vrålar ”Tomten, jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten” samtidigt som H försöker ta ut Hedvig’s Theme ur Harry Potter-filmerna på sin klarinett och A sjunger ”Det går en mördare lös i staden, han mördar folken mest hela dagen..” och S illtjuter ”Lägg av då! Jag får ont i huvudet!”  och försöker spela ”riktiga jullåtar” (dvs Mössens julafton) på Spotify. Repeat. Repeat. Repeat.

Och så det heliga ansvaret utanpå det.

Julansvaret. Lyckoansvaret. Här skall tindras barnaögon om jag så skall bli galen på kuppen-ansvaret.

M och jag ser hjälplöst på varandra.

Och så börjar vi trevande försöka närma oss julen. M städar. Jag bakar. To each his own.

”Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer skall varenda unge vara glad…”

”Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten…”

”Och är du snäller så kan du få ett litet öga att slicka på….”

-Det heter inte ”att slicka på”, det heter ”ett litet öga att suga på”, rättar storasyster med samma tonfall som hon använder varje gång hon känner att de andra är såååå barnsliga.

-Vad ÄCKLIGT!

-Det är DU som är äcklig!

Och så är det igång igen.

S kommer in i köket med en upprörda kliv och en ytterst bestämd min.

-VILKET OVÄSEN! vrålar han över Spotify och alla andra. Det finns bara EN sak att göra!

-Flytta till Australien? frågar jag uppgivet, med saffranshänder.

-Nej! Han är inte bara bestämd, han är en ung man med ett uppdrag. Öppna skåpluckan! säger han och det är en order. Jag öppnar skåpluckan. Handtaget blir gulkladdigt. Jag vet att M kommer att se på det och tänka på hur han putsade det med kärleksfull uppmärksamhet bara en halvtimma tidigare. S tar fram något ur skåpet.

Det är tändstickor.

Han tänder adventsljusen på bordet. Släcker i taket. Stänger av spotify. Oväsendet avtar, låt för låt. De samlas i köket.

Det finns inte ens fika. Ingen anledning att samlas… Men de sitter där allihopa. Alla ögon ser tindrande ut i stearinljus.

Och om det här hade varit en gammaldags julsaga från förr, hade någon förmodligen börjat läsa julevangeliet utantill. Det händer inte här. Men i det förlåtande skenet från stearinljusen blir blickarna milda (och saffranskladdiga skåpluckehandtag omärkbara). Det fnissas. Men det gnabbas inte. Det tas fram pepparkaksdeg. Det kavlas. Det skojas. Det koms överens om att spela Absolute Christmas som omväxling. Och det tänds lampor igen, och släcks ljus. Tändstickor läggs noggrant undan på en E-säker hylla. Men lukten av utblåsta ljus bär oss vidare.

Och M och jag ser på varandra igen i kökslampans sken. Med stearinljusblickar.

S har gjort det. Hittat magin. Stängt av stressen. Fått E att tystna en liten stund.

Och när vi står där och ser på varandra inser vi att magin inte kommer från oss. Att det där, som det lilla barnet i den där lilla krubban en gång i världen startade, inte var något som bärs av vuxna, eller av listor, eller av medelåldersansvar. Att magin inte alltid behöver åstadkommas, att den ibland bara ligger där och väntar på att upptäckas.

Ljusslingor, hur mycket man än fajtas med dem, kan aldrig i hela världen ge samma milda ro som ett litet vältajmat stearinljus.

Every Who down in Who-ville, the tall and the small,
was singing! Without any presents at all!

 

Dec 202013
 

En dotters sammanfattning av vad som krävs för att en skoldiscokväll skall bli lyckad, del 1
Allmänna förhållningsregler:

1. Mammor dansar inte.

2. Allvarligt: Dansa INTE.

3. Du får inte ens nicka huvudet i takt till musiken sådär fånigt som du gör.

4. Du får inte uppföra dig sådär töntigt.

5. Det kanske är bäst att du väntar utanför.

6. Du får sitta hos de andra mammorna och dricka kaffe om du inte skrattar högt.

7. Och självklart inte sjunger med i några låtar. Jisses.

8. Du FÅR prata med mig. Så klart. Du är ju min mamma. Lagom längd på ett meningsutbyte mellan oss:

-Mamma, får jag lite mer pengar.
-Självklart.
-Hejdå.

9. Tro inte att du är cool.

10. Måste du ha de där kläderna?

 

Särskild förhållningsregel:

Du får absolut inte, under några som helst omständigheter, någonsin, på något sätt, oavsett vad som händer, göra upp med en annan mamma om att ni skall tävla om vem är pinsammast för sitt barn. Aldrig. Det finns ingen gång när det är OK att göra så. INTE. Man gör INTE så. INTE. Dålig mamma! Fy, mamma.

 

Kommentar till särskild förhållningsregel:

Jag vet. Jag VET. Påminn mig inte. Ni tävlade i tre kategorier: Pinsammast dans-moves. Pinsammast smeknamn på sitt barn. Pinsammast fejkdialekt. Mamma. Alltså, mamma. Jag kommer aldrig att glömma det. Och vet du vad som är värst? Allra, allra värst? Du hade inte ens behövt anstränga dig. Du hade inte behövt ens vara medveten om att det fanns en pinsamhetstävling. Du hade vunnit ändå. Alltid.

Djup suck.

En mors sammanfattning av discokvällen:

Min dotter säger att jag vinner. Ändå. Alltid.

He stared down at Who-ville, the Grinch popped his eyes.
Then he shook! What he saw was a shocking surprise!

Dec 192013
 

Om man vill veta något alls om E:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon tilltalar H med ”hovdamen”:”Hovdamen, håll min docka!” ”Hovdamen, hämta mina skor!”

Om man vill veta något alls om H:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att det var hennes idé att E, ”prinsessan”, skulle ha H som hovdam.

Idag kom prinsessan emot mig med dockan och en mycket allvarlig min.

E: H får inte vara med mig.

jag: Ojdå, varför då?

E: Hon höll min docka upp och ner på.

jag: Ojsan.

E: Dockan fick ont i öronen då.

jag: Ah.

E: Min docka sade ”Jag gillar inte hovdamen!”

jag: OK.

E: Så jag sade till hovdamen att hon fick gå till sitt rum.

jag: Mm.

E: Så nu sitter hon därinne och tänker på vad dumma saker hon har gjort.

jag: Eh… kanske.

E: Hon GÖR det.

jag: OK.

E: Hon kanske gråter för att hon inte får vara med mig.

jag: Mm.

E: Hon kanske gråter flera dagar.

jag: Mm.

E: Hon SAKNAR mig.

jag: Mm.

E: Lyssna! Hon gråter jättemycket!

Vi lyssnar ett tag.

Och ja, hon gråter.

Och märkligare ändå: Hon gråter på ett sätt som låter väldigt mycket som när Taylor Swift sjunger ”You belong with me”. Hon gråter på ett sätt som faktiskt låter exakt som när Taylor Swift sjunger ”You belong with me” samtidigt som en tioåring hovdam sitter och spelar Harry Potter-spel på sitt Nintendo.

Om man vill veta något alls om E:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon anser sig ha rätt att skicka H till hennes rum.

Om man vill veta något alls om H:s personlighet kan man kanske hitta en ledtråd i att hon låter E tro att det är E som tog initiativet till H:s hovdamliga ledighet från sina prinsessuppassaruppdrag.

But the sound wasn’t sad. Why, this sound sounded merry!
It couldn’t be so… But it WAS merry. VERY!

Dec 182013
 

En av de bästa grejerna med julen är förväntan. Hur man kan sitta och glädja sig i förväg åt sådant som man vet skall hända. Idag började jag glädja mig på ett mycket tidigt stadium, bara åt ett ord jag hade skrivit i ett sms till M tidigare på dagen.

När M började prata med mig satt jag just och gladde mig i mitt innersta över detta ståtliga ord, och vad skulle komma att innebära.

M: Vad jag inte fattar är varför du vill ha en plattång i julklapp. Ditt hår är typ två centimeter långt.

jag: Jag vill inte ha en plattång i julklapp.

M: Varför säger du att du vill det då?

jag: Jag har inte sagt det. Jag har sagt att jag vill ha en krustång i julklapp.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du?

M: Samma argument: varför? Ditt hår är två centimeter långt. Om du krusar det kommer det att bli fem millimeter långt. Och du kommer att bränna skallen.

jag: Va? Vad håller google på med egentligen nuförtiden?

M: (visar mig sin skärm)

jag: Det där är ju någon slags hårgrej! Google suger på kultur!

M: Google? Kultur?

jag: En krustång är en tång som man krusar örngottsband med.

M: Örngottsband.

jag: Ja.

M: Har örngott band?

jag: Kultur!

M: Alltså vi har inga band på våra örngott. Jag fattar inte ens varför man skall ha det. Om man vill sätta fast kudden runt sin hals? Om man vill bli strypt medan man sover?

jag: Gamla örngott har band, som man knyter igen öppningen med.

M: Såna!

jag: Japp.

M: Som man KRUSAR?

jag: Man måste ju inte krusa dem. Det är ingen lag eller så. Men alla riktiga husmödrar krusade sina band.

M: (väldigt väldigt långsamt) O.K.

jag: För att det blev så vackert då. Googla ”krusa örngottsband” istället så får du se.

M: (bildgooglar)

jag: Ser du? Visst är det vackert?

M: (avstår från att svara under en vältalig tystnad, griper sedan efter halmstrån) Men… vi har inga sådana örngott.

jag: Jodå! Vi har som jag har fått efter min mormor. De ligger i linneskåpet. (med det sorgsnaste tonfall jag kan åstadkomma) Okrusade.

M: Okrusade.

jag: Stackars små örngott. Jag trodde att du visste det. Jag trodde att du bara respekterade att de inte ville visa sig ute bland folk i sitt okrusade tillstånd.

M: De… de har känslor, alltså, sådana där gamla örngott?

jag: Alla örngott har väl känslor.

M: O. K. Men alltså. (drar efter andan på samma sätt som man drar efter andan om man har väldigt goda skäl att dra efter andan, en slags uppgivenhet och allmän livströtthet ger sig tillkänna i en sådan inandning. Dessutom finns det som en liten touch av tankarna ”vem gifte jag mig med egentligen?” och ”jag kan inte tro att jag sitter och har ett samtal om att krusa örngottsband” och ”vem bryr sig” som är väldigt trevlig att iaktta. Förutom allt detta innehåller också ande-dragandet en slags litet, pyttelitet faktiskt, skratt.) Alltså. Alltså.

jag: Ja?

M: Vill du verkligen ha en manick som du kan krusa örngottsband med i julklapp?

jag: Nä.

M: Öh…

jag: Allvarligt. Krusa örngottsband?

M: Men…

jag: Men jag skrev det i ett sms till dig idag menar du?

M: Ja.

jag: Ja, jag vet.

M: För att…?

jag: Det är lite svårt att förklara.

M: Försök.

jag: Tja. För att julen är förväntningarnas tid.

M: Eh…

jag: och jag satt och förväntade mig att vi skulle ha det här samtalet!

M: Mm.

jag: Och jag liksom gladde mig i förväg åt det.

M: Du… tänkte dig att vi skulle prata ungefär så här?

jag: Ja! Och framför allt var det en sak jag såg fram emot.

M: Törs jag fråga?

jag. Att få höra den där inandningen du gjorde när du trodde att jag ville krusa våra örngottsband. Den inandningen. Den var så underbar på något sätt. Så mycket du. Så mycket jag. Så mycket – vårt förhållande. Jag längtade efter den inandningen.

M: (skakar uppgivet på huvudet)

jag: Det var roligt!

M: Nej.

jag: Jo!

M: Du lurade mig.

jag: Men för en god sak.

M: För att lyssna på en inandning?

jag: Och inte vilken inandning som helst!

M: Jaja.

jag: Jag älskar dig.

M: Mm.

jag: Och dina inandningar.

M: Då kanske den inandningen kan bli din julklapp i år.

jag: (drar efter andan) Ajajajaj.

M: (uppskattande) Ooo! Den inandningen! Den var fin den!

jag: Du ser!

”That’s a noise,” grinned the Grinch, ”that I simply must hear!”
So he paused. And the Grinch put a hand to his ear.

Dec 172013
 

Ringer hem till M som är ensam med barnen.

jag: Hur går det?

M: (verkligen väldigt nöjt) Jag fick dem att gråta!

jag: O… K… för att…

M: Gissa!

jag: Du tvingade dem att städa?

M: Jag skulle tvinga barnen att städa lika mycket som du skulle tvinga barnen att köra bil.

jag: Eh… barn skulle inte klara att köra… ah. OK.

M: De kan inte köra bil och de kan inte skura golv. En del saker måste man vara myndig för att klara av.

jag: (känner på mig att det kan bli en väldigt lång utläggning så återvänder till grundämnet aningen skyndsamt) OK. Så varför grät de? Blev de tillplattade av din retoriska förmåga?

M: Nej, så klart inte! De grät… (dramatisk paus) för att jag hade köpt glass till dem.

(ännu mer dramatisk paus)

M: OCH inte ätit upp varenda glass själv på vägen hem från affären!

jag: Ah.

M: Världens bästa pappa, liksom.

jag: Mm.

M: Ovanligt omtänksam!

jag: Mm.

M: De GRÄT.

jag: Av rördhet.

M: Ja! Erkänn att du gråter lite själv!

jag: Mm.

M: Av rördhet.

jag: Hm. Don’t push it.

Their mouths will hang open a minute or two.
The the Whos down in Who-ville will all cry boo-hoo.

Dec 162013
 

Träningstips från A.

1. Man skall börja träna i god tid innan jul, så man är redo. Men om man inte hinner det, kan man bara träna jättejättemycket precis innan jul också. Eller efter. Det viktiga är att man tränar.

2. Träna med sådant du tycker om. Träning skall vara roligt. Jag tycker till exempel om godis och glass, så jag tränar på att äta det.

3. Det där att man inte skall träna direkt efter maten är inget att bry sig om. Visserligen är man rätt mätt då. Men eftersom det vi tränar är att äta så mycket som möjligt är det bara bra om man är mätt.

4. Om du känenr att du håller på att tappa orken, kan du skaffa en träningskompis som peppar dig. Bra om kompisen gillar tråkig mat som sallad och så så kan ni dela på tallrikarna.

5. Jag tror inte riktigt på sådana där sträck- och tänjningsövningar. Det är bättre att helt enkelt fylla magen med så mycket mat som möjligt så ofta som möjligt.

6. Det kan hända att nitiska vuxna tycker att du tränar för mycket, men de är bara avundsjuka för att de inte orkar som du. Skicka ut dem på en joggingrunda och töm julgodisburken så länge, så känner sig alla bättre därhemma.

7. När det väl är dags för den stora dagens julbord, så kan du ju lämna grönkål och sill och sådant till nybörjarna. Det är sådant nybörjare är till för. Själv skall du fokusera på väsentligheterna: köttbullar och saffransglass, samt godiset (din mamma har hunnit göra nytt sedan du åt upp allt).

And the one speck of food that he left in the house
was a crumb that was even too small for a mouse.
Then he did the same thing to the other Whos’ houses
Leaving crumbs much too small for the other Whos’ mouses!