Jag för min del gillar handväskor. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag i ärlighetens namn är rätt dålig på att använda handväska. Men jag gillar dem, de är snygga, funktionella, har (om de är av det rätta slaget) en massa spännande fack att stoppa saker i så man kan låtsas att man är organiserad, och bär på något sätt med sig löftet om en välklädd, välorganiserad, icke-nerspydd framtid.

Jag gillar dem och jag köper dem, vissa skulle säga att jag samlar på dem.

En dag hittade barnen min låda i byrån med handväskor. De tog ut dem och lekte med dem och precis som jag såg de väl deras inneboende potential för de lade en massa viktiga leksaker som dockor, legos, glittertröjor, princesstiaror, lastbilar, gem, etc i dem och bar omkring på dem.

H blev särskilt förtjust i en handväska som jag nyligen fått av en kompis och som jag tänker ha på A:s dop. Jag kan inte tänka mig att den innan dess får bli kritbemålad, nersnorad eller använd som förvaringsplats för gummistövlar. Därför så styrde jag snabbt över hennes intresse på en annan, också fin, handväska – men inte lika renlighetskrävande. Det är en tingest i svart läder, rätt avlång och låg så man kan få i ett A4ark vikt på längden ungefär.

Det blev succé även om många andra handväskor provades av båda storbarnen. Räddhågsen som jag är knöt jag knutar på axelbanden så att de inte skulle strypa sig själva eller varandra – eller för den delen snava på själva väskorna – visar sig att en treåring är ungefär lika lång som en av mina handväskors axelrem så hon kunde inte gå  utan att trilla över väskan när hon hade den runt halsen

Dagen därpå kom H och krävde att få den långa handväskan. Jag tog fram den men hon bara grät och ville inte ha den. ”Den LÅNGA handväskan” sade hon i ett karaktäristiskt dramaqueenutbrott ”då FÅÅÅR jag ingen väska då”. Jag försökte med vuxenlogik hävda att hon visst fick en väska, den längsta – ochdärmed bästa – väskan jag hade dessutom. Hon hävdade motsatsen, att hon inte fick någon väska, att den hon fick inte var tillräckligt lång, att hon inte fick ha något roligt och att hon inte hade någon mamma heller för den delen, allt för att öka dramatiken (jag ser att hon njuter lite när hon håller på så där, åh, så väl jag känner igen mig själv).

Pedagogikdjävulen, ärvd på mödernet, flög i mig och jag drog ut alla mina handväskor ur lådan för att visa henne att längre handväska fanns inte. Pedagogikdjävulen, som som sagt ärvs på mödernet, flög då även i H. ”Mamma,” sade hon strängt och satte den förkastade ”långa” väskan på axeln ”titta här, den här är inte lång. Den når inte ens till knäna.”

Ur ett vuxenperspektiv är det logiskt att en väska är lång om själva förvaringsdelen av väskan är avlång. Ur H-perspektivet är en väska lång om man snubblar på den, dvs om axelbanden är långa.

Det är helt olika perspektiv. Jag förstår det när jag tänker på det. Men jag undrar hur ofta vi missförstår varandra under dagarna när vi går och tänker på var sitt sätt. Jag undrar hur många av vredesutbrotten som kommer som är alstrade av dessa olikheter.

Förresten, jag kan bjuda på en till barnlogik, som var så vacker på något sätt.

H fick en blomma av sin kompis på dagis. Hon höll i den hårt i bilen på vägen hem och älskade nästan sönder den, till sist var det bara ett enda kronblad kvar. ”Min blomma är borta, min blomma är borta, min kompis är borta och jag är alldeles ensam!”

Jag sade att hon hade en liten del av blomman kvar och att hon kunde försöka att inte ha sönder den utan spara den så kunde vi pressa den i en bok när vi kom hem, som vuxna gör med blommor som de gillar. Tanken tilltalade henne och hon höll sin blomrest så fint hela vägen. Så när vi skulle ut ur bilen så sade jag ”skall jag ta blomman så den inte trillar ur nu när du klättrar?”

Hon visade mig på sin knutna näve med det skrynkliga lilla blombladet i ”Det behövs inte mamma, jag kan blunda med händerna”.