En mysig jul har det varit hittills men jag anser inte att den är över än.
Julafton: H står och hoppar upp och ner och skriker ”När kommer tomten? När kommer tomten? När blir det paket?” redan före tolv. I vårt hem kommer tomten traditionsenligt efter KA så jag såg en lång eftermiddag framför mig. Men det gick ändå, tack vare storkusiner att hålla i handen och skryta för (om de julklappar hon tillverkat till dem =)) sedan kommer Tomten. S tar ett tårfyllt tag om sin morbror för att kunna hämta paket, medan H artigt pekar ut intressanta företeelser i hemmet och säger både ”Hej tomten, jag gillar dig” och ”Hejdå tomten, du får komma hem hos mig imorgon med” som hälsningsfraser.

Juldagen: besök hos Ansgar. Barnen hade gjort teckningar och H hade plockat torkade blommor i vår trädgård, blev en rät t snygg bukett faktiskt, fast okonventionell. Är säker på att Ansgar gillar den. Vi tände ett ljus och lade teckningar och blommor i en fin hög.

Idag, annandagen: det var julgudstjänst i en av de vackra medeltida kyrkorna härikring: ”Vi sjunger julens sånger”. Lät mysigt och en fin annandagsgrej att göra så jag packade in de två stora barnen i bilen och for dit. Lite orolig sådär för att vara ensam med två barn i en kyrka men jag tänkte att vågar man inte så kommer man aldrig iväg…

Vi hälsades på så vänligt och jag hoppades att folk skulle tycka att det var gulligt snarare än irriterande med löpande kommentarer under gudstjänsten. Som tur är känner jag prästerna lite grann och jag trodde att de skulle ta det hela med ro.

Men då anade jag ju liksom inte riktigt vad mina barn var kapabla till. Som jag såg det hade det värsta kunnat vara ett toabesök med H (eftersom medeltida kyrkor sällan är försedda med moderna bekvämligheter av det slaget) för då hade jag fått släpa med mig båda barnen och deras mjukisdjur och ytterkläder etc etc till församlingshemmet. Därför klarade vi av den detaljen redan innan. Så nu var det bara att sitta och njuta.

Jag försökte också att pedagogiskt anlända lagom tidigt innan gudstjänsten började, så att vi skulle hitta oss en fungerande plats och jag skulle kunna peka ut fina saker (ljus, guld, Jesusbarn) utan att störa andra alltför mycket.  Vi tände ett ljus för Ansgar när vi gick in och barnen fick lägga pengar i en bössa till Lutherhjälpen och gjorde det med stor entusiasm.  Så allt var precis enligt planerna och jag satt med programmet i handen och tänkte HOPPAS HOPPAS att vi får vara med och sjunga Nu tändas tusen juleljus, för den tycker jag är så fin.

Men den var halvvägs igenom och man vet ju aldrig. Den stora ultrabonusen hade varit att få vara kvar ända tills ”Gläns över sjö och strand” men det hoppet vågade jag mig inte på, för det var nästan sist.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Och barnen tyckte att han pratade fint och att sångerna vi sjöng var så fina, så det gick toppen. Vid Nu tändas tusen juleljus viskade H till mig att hon kunde den sången för de sjöng den på dagis. Ännu bättre. Dessutom hade vi överlevt över hälften av programmet…

Då kom förbönsstunden. Då brast det loss. För då slutade barnen med sina försök att volta över bänkkanten, välta några ljus, nå de utskurna lärjungarna i träfaneret etc etc för att H plötsligt illvrålade något. Dessutom gjorde hon det precis efter att den andra prästen (som läste förbönen, som H sagt ”hon är nog en prinsessa mamma, eller en ängel” högt och tydligt när hon kom in – men det platsar ju bara i kategorin ”Gulligt” och inte alls i kategorin ”Irriterande” så det var bara en del av den goda delen av upplevelsen) kommit fram till det partiet när man ber för de anhöriga till de som dött och dessutom nämner de döda med alla namnen och hur många år, månader och dagar de levat…Precis precis när prästen sagt namnet så häver H upp sin stämma ”MAMMA! Jag har kissat på mig! Jag har kissat på mig i trosorna och byxorna!”

”Ojdå!” – det hade jag inga planer alls för. Det har inte hänt på hur länge som helst. Tänka tänka snabbt snabbt snabbt. kommer inte på någonting, inget alls.

”OK, nu får vi sätta på oss våra stövlar och jackor och gå till bilen då” var det enda som hände i mitt huvud. ”Stövlar, stövlar” sade S och satte stolt på sig sina
”S vill inte vara här” sade H vid nästa tysta stund i förbönen. Jag tror att jag har nämnt tidigare här i bloggen att mina barn har bibliska namn? Vid denna tysta stund i kyrkan så fyllde detta faktum de närvarande med stor eftertanke tror jag faktiskt. ”Jaså, S vill inte vara här. den här kyrkan kanske är impopulär i de nytestamentliga kretsarna – Undrar om ingen från Bibeln vill vara här? Kanske inte ens – öh – the Boss?” jag såg dessa tankar formas i mina medlyssnares hjärnor medan jag separerade det gröna gulliga mjukisdjuret  från det blåa gulliga mjukisdjuret, delade ut ett till varje barn och reste mig upp.
”Knäppa knäppa” sade S som är mycket noggrant med att dragkedjor skall vara uppdragna heeeeela vägen upp. Knäppte hastigt. H slår till treårstrotsreträtt.
”Mamma jag vill inte gå! Jag vill stanna här! Det är fint här! Jag vill ha pepparkakor!” (i början av gudstjänsten utlovades glögg och pepparkakor i församlingshemmet efteråt) ”Jag GILLAR präster!  mamma, snälla, fåååår jag stanna här?”

Jag byter förhoppningar vilt och plötsligt, från att hoppas att ingen mirakulöst skall ha hört ”jag har kissat på mig”-fadäsen till att hoppas att ALLA skall ha hört den så att ingen tror att jag plötsligt reagerat på något prästen sagt och bestämt mig för att lämna kyrkan och allt kyrkligt och att mina barn i oskuldsfull barnatro ber på sina bara knän att få stanna i det underbara ljusa kyrkorummet medan deras hårdhjärtade förhärdade fariseiska mor sliter dem därifrån.

För det är det jag gör, ett barn under varje arm. Time to go. Inget glänsande över sjö och strand. Men pepparkakor i köket hemma, iförd nya trosor och byxor (H alltså).