Efter en underbar Morsdagsmorgon – utan sovmorgon, eftersom M jobbade det tidiga morgonpasset men med sång på sängkanten med äpplejuice och kanelmackor, samt teckningar både till mig och E (”för bebisar som precis slutat vara i sin mammas mage måste ju också få presenter på morsdag för de är ju nästan lite som en del av mamman”) och ett hemmagjort halsband från A samt ett sms med löften om storfirande senare i veckan från M, och vänligt omhändertagande från alla barn och stor beredskap att hjälpa mig med allt från litet till stort ”för du är vår mamma och vi älskar dig”, så blev det dags för dagens stora tillställning.

Jodå. Vi blev bjudna på cirkus idag, S, H  och jag, när vi satt och spelade Fia med knuff. S älskar knuffandet, lever för det, kan man nästan säga. Och vann följaktligen över sin mjukhjärtade mor som helst inte knuffas alls, särskilt inte sina barn.

Men innan han hade vunnit så kom påbudet – för det var verkligen ett påbud, levererat som sko-förkunnelsen i Askungen ungefär, med en häroldliknande varelse i pagefrisyr som kom och öppnade en rulle papper och läste att det skulle vara cirkus och att biljetter delades ut nu.

Biljettförfarandet visade sig vara tämligen komplicerat. Man fick nämligen åka tåg till cirkusen. Och på tåget skulle man ha en biljett och det skulle stå ”bebis” eller ”inte bebis” på biljetten, beroende på om man var bebis eller inte. Men man fick skriva dit det själv, eftersom tågföraren råkade vara lite analfabetiskt lagd. Sedan fick man en biljett till själva cirkusen med en bild på en nappflaska på, så att alla skulle förstå att det var tillåtet för bebisar att äta inne på cirkusen.

Det var omtänksamt, tyckte både vi och vår bebis, så vi följde med. Tågresan var väldigt rolig för man fick hålla i varandras axlar och göra tågljud tillsammans. Tyvärr avbröts tågresan flera gånger av vilda diskussioner om vilka passagerare som hade rätt att initiera att tåget tutade. Inga passagerare, utan bara tågföraren, beslöt vi efter ett tag och slutligen kunde tåget få göra hela resan till fram till A:s säng.

Även på dörren in till rummet satt det en lapp med en nappflaska på, för att tydliggöra för en allt hungrigare bebis att förtäring var tillåten. Sedan fick vi våra platser och väntade att cirkusen skulle börja. Men först skulle publiken förses med mjukisdjur, så att man inte blev rädd. Alla fick ett mjukisdjur och förklarade sig beredda att titta på cirkusen. Men först skulle vi ju öva oss på att applådera. Det gjorde vi, ivrigt och entusiastiskt. När vi fått godkänt på det, fick vi i publiken en chans att välja om man nu ville byta mjukisdjur med varandra eller behålla det som man fått från början.

Sedan kom förtäringen in. Inte bara till bebisar och inte bara i nappflaskor. Nej, det blev äppeljuice i plastglas med FYRA sugrör till mor i familjen (bara två till de övriga familjemedlemmarna, det måste ju synas vem som är mamma på mors dag) och äpplen skurna i skivor. Vi applåderade även detta.

Sedan skulle publiken få varsin kapsyl som vi kunde betala med på tågresan hem. Lite av en chock detta, att biljetten bara var en enkelbiljett, men det löste sig ju geschwint med kapsylerna, så vi applåderade igen och hoppades lite stillsamt att cirkusen skulle börja snart.

Jodå, cirkusen skulle börja! Alldeles strax, alldeles strax – men bara det att alla i publiken nu skulle få en teckning ritad åt sig av cirkusartisten. När han hade ritat av oss allihopa och vi hade applåderat en gång till, så tillkännagavs det att cirkusen STRAX skulle sätta igång men att det var dags för en show först.

Showen var väldigt rörande, åtminstone för ett modershjärta. A – och H och S, som nu slutade vara publik och blev artister för stunden, bestod av att barnen ställde sig upp och sjöng ”Manboy, manboy, you can call me manboy – VI ÄLSKAR VÅR MAMMA!”

Sedan var det faktiskt cirkusdags. Då drog A fram en bok och läste för oss. Boken var ”Bu och bä i skogen”. Sedan var cirkusen slut.

Det var den bästa cirkus jag någonsin har varit på. Och eventuellt den kortaste.