okt 272010
 

Jag börjar inte gråta varje gång jag läser ”Adjö, herr Muffin” för barnen, för oftast är jag förberedd på det och då vet jag att jag inte skall börja gråta.

Men ikväll trodde jag att vi skulle läsa godnattsaga om sanningen om hur man gör en trollerikonst, ur boken ”Barnens stora trollerilåda” men A ändrade sig i sista sekund.

Han tänker mycket på döden nuförtiden – som många fyraåringar gör – och igår morse kom han in till mig och sade ”Min fröken säger att ALLA skall dö,” stod tyst ett ögonblick och funderade… ”Men då sade jag: Då dör ju du med, fröken, och då sade hon ja. Alla skall dö. MAMMA! ALLA skall dö!”

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnades oss således före klockan sex på morgonen vilket väl säkert är bra för själen. Men jobbigt för en fyraåring med många tankar i huvudet.

–Om de döda sitter på moln och det blir åska när molnen krockar, vad händer med de döda när det blixtrar då?

–Om de redan är döda, kan de dö igen?

–Finns det andra moln, längre bort, där de hamnar om de dör en gång till?

Ja, många tankar är det. Och då blev det Adjö, herr Muffin som godnattsaga.

Och jag började gråta mitt i och jag är så rädd att barnen skall bli rädda när jag gråter. De är ju så snälla barn men jag minns att jag som barn såg det som väldigt  otryggt när mamma eller pappa grät.

Så efter sagans slut försökte jag förklara att jag inte var ledsen just nu, för något speciellt men att det kan få även vuxna att gråta när man tänker på de som är döda.

Vi pratade om vilka vi har som är döda: farmor, Ville (vår gamla katt), Ansgar. Jag berättade att min morfar och farfar är döda och A sade ”men vår morfar kanske kan vara din morfar också, bra va?” och så pratade vi om vår hund som vi hade innan Elis. Han dog när H var ett halvår, Kurt hette han.

H kom på att när vi var på väg till apoteket idag ringde en kompis till mig och berättade att hennes pappa hade dött. H tycker att vi skall göra en regel om att mammor och pappor inte får dö. Jag för min del skulle vilja tillfoga ett absolut förbud mot att barn dör. En del saker kan man bara inte förstå.

Då plötsligt säger S: ”Vet du vad som gör mig RIKTIGT arg? Att jag inte ens fick träffa Ansgar! Och ändå saknar jag honom. Och han saknar mig.”

Titeln på blogginlägget är den sista meningen i boken om herr Muffin. Det är en bra bok, skriven av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm. Man borde äga den och läsa den ibland. Särskilt kanske om man har barn, men varför inte alla. Det är en bra bok.

Och man gråter inte varje gång man läser den.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Mörkret faller i vår stilla trädgård”

  1. Du beskriver så bra!

  2. Fint skrivet, och fint sagt, S!

Sorry, the comment form is closed at this time.