Klockan 04:42. S kryper ner hos mig med den intressanta upplysningen:

-Förresten mamma, igår lärde jag E vad man skall göra om det kommer ett livfarlig bengalisk tiger springande.

Tänk er dragkampen i min själ. Å ena sidan: sova. Å andra sidan: höra mer om den bengaliska tigern och pedagogiken i hans undervisning. Innan jag hinner fatta något beslut fortsätter han:

-Alltså jag fattar ju att det är viktigt att du vet om det, det är därför jag kom nu fast det är visst ganska tidigt på morgonen? Men sånt måste man ju berätta med en gång.

Någonstans i sömndimmorna försöker jag förstå. Idén om att sova vidare förlorar allt mer mark till idén om att höra vidare.

-Eh…, hinner jag innan han fortsätter.

-Alltså jag kände bara att alla måste veta vad man skall göra i ett sådant läge. För om det faktiskt kommer en sådan där tiger så hinner man inte förklara utan då måste alla redan veta det innan, du vet, lite som när fluortanten skall komma?

-Fluortanten? FLUORTANTEN? Finns fluortanten nu?

-Ja, om inte tigern har tagit henne.

Nej, jag måste sova. Det här går inte, jag får inget sammanhang. Jag måste – osova. Och höra vidare.

-Vad menar du med fluortanten?

-Fluortanten skall komma till vår klass och då måste alla veta vad vi skall göra, förklarar han lugnt. Precis som om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger, fast då behöver man ju inte skölja munnen förstås.

-Öh. Nähä. Nä.

-Så nu vet E hur man gör.

-Vad bra, för hon älskar att borsta tänderna!

-Mamma, somna inte. Inte borsta tänderna utan hon vet vad man skall göra om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger förstås.

-Eh?

-Man skall faktiskt – men det vet väl du redan.

-Eh? Eh?

-Man skall faktiskt ringa 112. Och nu kan E det.

NU vaknade jag tvärt.

-Har du lärt E att ringa 112? Det var kanske – inte – jättebra. Hon är tillräckligt förtjust som det är i att gå och bära omkring telefonen och trycka på alla knapparna. Tänk om hon ringer upp 112, det är väl böter på det om man gör det i onödan? Hjälp.

-Ja, men alltså bara om det kommer en livsfarlig bengalisk tiger. Inte annars. Jag är väl inte dum heller.

Det måste vara ett tecken på min extrema trötthet att jag låter detta uttalande lugna mig och somnar om. Jag vaknar en halvtimma senare av att S ligger och knuffar på min axel.

-Mamma, vet du om att man kan lära sig ryska av att dricka en speciell läsk och så sätts alla ryska ord in i huvudet på en automatiskt utan att man behöver lära sig språket? Han flinar belåtet mot mig.
Och det är då det slår mig. Han vet. Han vet vilka saker jag kan sova igenom när han berättar och vilka jag vaknar av. Det är därför han aldrig kommer in och berättar vilken nivå han kommit till i sitt Pokemonspel, upplysningar som kan söva mig även under dagens mest pigga och uppmärksamma stunder. Han vet vad jag vaknar av. Och eftersom han vill ha sällskap när han vaknar i ottan, så han utnyttjar det.

Jag undrar vad han kommer att bli när han blir stor.

Undervisningssituation