Jag kör A till skolan efter ett läkarbesök på morgonen. Han sitter tyst och stirrar liksom framför sig.

jag: Hur är det, A? Var det inte bra hos doktorn?

Tystnad.

jag: Men gubben! Berätta hur det är!

Tystnad.

jag: Är du ledsen för någonting?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det där som doktorn frågade på slutet, om det är pinsamt att jag följer med dig och lämnar dig mitt under lektionen?

Tystnad.

jag: Det är väl inte det?

Tystnad, men en helt annan typ av tystnad.

jag: Det är väl inte – det kan väl inte vara – du har varit märkligt tyst sedan…

Tystnad som vibrerar av ”ja just det, ja, det är det det är, exakt det som du menar”

jag: Du menar när jag sade till doktorn att ”det är väl inget pinsamt att en mamma bara lämnar av ett barn mitt under lektionen”?

Tystnad.

jag: Och sedan gjorde jag min demonstration av hur ett verkligt pinsamt beteende från en mamma skulle se ut?

Djup inandning.

jag: Ett sånt som verkligen skulle få barn att skämmas?

Återhållen andning.

jag: Och kanske rycktes med lite grann och hoppade och skuttade och pep med fånig röst ”hej alla barn, nu är det A:s mamma som är veckans clown” och liksom dansade tango nerför korridoren?

Djup utandning.

jag: (med viss belåtenhet) Det var de s t ö r s t a tangosteg du någonsin sett!

Ljud som låter som en blandning av en suck och en snyftning.

jag: Och sedan det där tokiga som hände att din kompis G satt i väntrummet med sin pappa och vi inte visste det förrän jag kom farande runt hörnet och visade upp hur pinsamt det vore med en mamma som hoppar grodorna och sjunger falskt?

Ljud som definitivt är en suck. En suck som kommer från hjärtat, är uppe och cirkulerar några varv i hjärnan, far runt hela kroppen och samlar på sig melankoli och sedan exploderar i en uppgiven klagan till pustning.

jag: Och sedan  liksom krockade med G:s pappa under min strutsdemonstration?

Den typ av suck som innehåller hela Finlands folksjäl, varar lika länge som en tysk tragisk opera och spänner över hela vidden av vinterns alla nyanser av smutsvitt.

jag: Var det DEN lilla saken?

A: (med mycken smärta i rösten) Mamma. Släpp av mig utanför skolan. Jag hittar in själv.

jag: Men! Man välter EN liten innervägg  i ETT litet väntrum, och så —

A: Mamma. Jag kan gå själv.

jag: Men vill du inte att –

A: – Mamma. Nu leker vi tysta leken.