Nov 102012
 

A tittar på mig med en värderande blick. Jag inser, senare, att han försöker lista ut om jag kommer att duga tillräckligt bra för framtiden. För det som han planerar är inget annat än framtidens samhälle.

-När jag blir stor skall allt vara fint och glänsande, förklarar han. Inget skall vara fult. Inget skall vara dumt. Allt skall bara vara coolt och fint. Och rött tror jag. Eller kanske blått. Superhjältefärger. Och jag skall vara en superhjälte och rädda alla som är fula, och alla platser som är dåliga, så att de blir fina och blänker. DET är min superkraft: att göra så att saker blir fina.

Jag undrar om han inser att han just har utnämnt sig själv till framtidens städare.

Förmodligen inte, för han ler belåtet, och jag frågar vad jag har för superkraft.

-Men mamma, säger han. Du är ju mamma.

-Så jag får ingen superkraft då?

-Det är ju det som är din superkraft.

-Aha!

Jag blir riktigt glad. Så det är det som är min superkraft. Inte illa faktiskt. Hm. Riktigt fint faktiskt. Jag är alltså bäst på att ta hand om människor – på logistik – på svåra moraliska avväganden – på att njuta av barnens filosofi – på att – vänta nu. Vad ser A att jag gör egentligen?

Ah.

Hm. Nu inser jag att han just har utnämnt även mig till framtidens städare.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Du sköna nya värld”

  1. Bra tanke, att mödrar har superkraft. För det är ju helt rätt!

  2. Rätt tänkt.

  3. Han är inte dum den killen…

  4. Vilken städkompanjon!

Sorry, the comment form is closed at this time.