Jag har ju hållit några föreläsningar för barnen om att det är bättre med spel där man inte pangar på varandra. Det har jag ju. Frågar du barnen är det mitt stående samtalsämne. Så det var med viss förtjusning jag hörde S säga till sin kompis idag:

S: Alltså egentligen gillar jag inte stridsscenerna i Star Wars-spelet.

kompis: Nej inte jag heller.

S: Det är mycket bättre med Angry Birds. (Hm. Ja – i Angry Birds dör ju grisar istället för folk. Det är ju faktiskt lite bättre. Jag håller med)

kompis: Jag VET.

S: Ja för att i StarWars så snackar de så himla mycket. Det dör ju nästan inga alls.

kompis: Men i Angry  Birds – där dör de hela tiden.

S: Jag VET. Så fett coolt.

Och det var väl någonstans där som jag började inse att mina föreläsningar möjligtvis inte landar hos sin målgrupp.

Och det var väl då ungefär som jag började förstå att det kanske är lite av ett bakslag. En besvikelse.

Det är liksom hårdhet och tuffhet som gäller för den unga generationen. Det är den hemska sanningen.

Och så var det.

Ända tills de kom upp för trappen och gick in i vårt vardagsrum och föll i trans. Båda två. Samtidigt.

För den kanske bara en liten aning kitschiga juldekorationen som vi döpt till ”påtänd vinterstad”. Och då fick liksom bakslaget sitt eget bakslag.

Det är svårt att vara riktigt tuff och hård när man står inför ett fiberoptikbelyst jullandskap som glittrar i regnbågens alla färger.