Du kanske tycker att du har ett rätt bra pokerface. Du kanske tror att du kan frammana en blick så likgiltig och neutral att den gränsar till katatonisk apati.

Du kanske till och med har rätt i detta.

Det spelar ingen som helst roll.

Lyssna noga nu: INGEN som helst roll. Ingen som HELST roll. Ingen som helst ROLL.

Spelar det.

För när det står en åttaåring och en nioåring framför dig – båda iklädda blickar och ansiktsuttryck så överseriösa att du bereder dig på en diskussion av statsbudgeten – och båda kräver att få veta vem du gillar bäst: Yohio (nioåringens val) eller David Lindgren (åttaåringens val) så spelar det ingen roll hur nollställd du kan bli i fejan och hur diplomatiska saker du försöker säga.

Allt kommer att tolkas. Minsta lilla ryckning i en mungipa (och det är lätt att få ryckningar i mungipan när de står där allvarstyngda och undrande) – minsta lilla blickande till höger eller vänster – minsta höjning på en mikromillimeter av ett hår i ett ögonbryn – allt detta tolkas in i smådetaljer som får politiska kommentatorers analyserande av statsministertal att verka oengagerat, översiktligt och brottsligt slafsigt.

ALLT kommer att tolkas. Säger du något (för GUDS skull – säg inget!) kommer såväl tonfall som röstproduktion som tonala vibraton att utvärderas och diskuteras.

ALLT kommer att tolkas. Börjar du skratta (och snälla rara du – börja inte skratta) så kommer skrattet att analyseras. (Nioåringen kommer att tro att du skrattar åt frågeställningen och bli förorättad. Åttaåringen kommer att vara säker på att du skrattar åt tanken att Yohio skulle kunna vara bättre än David Lindgren och bli förtjust. De kommer att diskutera detta i en halvtimma.)

ALLT kommer att tolkas. Kliar du dig i ett knäveck (i himmelens namn – klia dig inte i ett knäveck) kan detta leda till en diplomatisk katastrof av högsta klass.

OK.

Jag känner dig och vet att du ändå inte kommer att kunna låta bli att säga någonting. För du har alldeles för stor tillit till din egen diplomatiska förmåga. Ändå upprepar jag: SÄG INGENTING. Det kan inte sluta lyckligt. Var bara tyst.

Och titta ordentligt på dina barn. Titta på dem.

Och när du nu tittar på dem skall du inse att du inte kan vinna. Att det finns ett skäl till att du inte kan vinna. Att det skälet är djupt som himlen och skört som dimma. Och att det skälet är detta: Det här är den viktigaste frågan i deras liv just nu. Tänk på det: Den VIKTIGASTE frågan i deras liv just nu.

Och när du tänker på det och tittar på dem då blir du rörd. Det är automatiskt. Man blir rörd. Man måste bli det.

Och då tänker de förstås att du gråter (nioåringen tror att du gråter för att du vet att du aldrig kommer att bli lika bra som Yohio. Åttaåringen tror att du gråter av medlidande med Yohio som är så underlägsen David Lindgren). Och då tänker du att du inte kan vinna. Och att det inte spelar någon roll att du inte kan vinna.

För det här är den viktigaste frågan i dina barns liv just nu.

Den allra viktigaste frågan i deras liv.

Det innebär kort och gott att de inte har speciellt stora problem. Det är faktiskt värt att stanna upp inför. Fint. Väldigt ljuvligt att ha barn som har det så bra att deras stora problem är detta. Inte mat för dagen eller mobbning i skolan eller rädsla för krig eller skräck inför vuxenvärlden eller en oro som ger ständigt magont. Deras stora problem är vilken av deras idoler som sjunger bäst. Deras STORA problem. Vilket betyder: Alla andra problem de har är mycket mindre än detta. Och det gör dig rörd, lycklig.

Så enormt lycklig att du går ner på huk – lägger en arm om varje barn och viskar genom tårarna ”jag tror att ni båda vet vem jag tycker ALLRA bäst om” och skickar iväg dem till deras rum för att tolka och diskutera detta kryptiska uttalande tills korna kommer hem.

Och kvar står du och vet två saker.

1) Det spelar faktiskt ingen roll att du inte kan vinna.

2) Den här gången vann du faktiskt. Fridfull ro i köket vid matlagningen to say the least.

Och så behövde du varken lyssna på Skyline eller Heartbreak Hotel medan du lagar mat.