jag: Och då sade jag att den där hjärtskärande så kallat vårgröna nyansen av grönt påminner lite för mycket om ärtsoppa.

M: Mm.

jag: Och då sade hon att hon gillar ärtsoppa. Och då sade jag att jag också gillar ärtsoppa men att det inte passar så bra på väggarna just.

M: Mmm.

jag: Och då sade hon att älskar man ärtsoppa så älskar man ärtsoppa. Och då kom jag ihåg att det finns ju gul ärtsoppa också och så började jag prata om det. Och hur du och jag än gång åt ärtsoppa på färska gröna ärter på den där vegetariska restaurangen i Uppsala och sedan kom jag…

M: Mm.

jag: att tänka på att… vadå ”Mm”? (den stereotypa tystnaden hos en man som surfar efter traktorer på blocket) Hm. (jag blir misstänksam och tänker efter och säger sedan med ett noggrant utvalt konverserande tonfall – utvalt för att låta exakt likadant rent intonationsmässigt som allt som jag sagt tidigare i det här blogginlägget) Och då kom jag på att det var alldeles för lite folk längst ner i botten på vulkanen så jag sköt några stycken.

M: Mmm.

jag: (med samma konverserande klang) Så du har ett hemligt förhållande med den där tjejen i biljettluckan på bio?

M: Mm.

jag: Vet du vad du just sade?

M: Mmm.

jag: Ha! Där fick jag dig allt.  Nu är det bevisat! (M tittar upp från datorn) Du hör ju inte vad jag berättar!

M: Jo.

jag: Lyssnar du på vad jag berättar?

M: Nej.

jag: Men… alltså…

M: Älskling! Jag HÖR allting som du säger. Men jag kan ju inte lyssna på allt som du säger.

jag: Varför inte det?

M: För att det skulle ta hela kvällen.

jag: Men jag pratar ju om en massa… saker!

M: Jag vet. Och jag tycker jättemycket om när du pratar om en massa saker.

jag: Hmpf.

M: Det är mitt favoritljud faktiskt.

jag: Ditt favoritljud.

M: Mm.

jag: Ditt. Favoritljud.

M: Mmm.

jag: Men alltså!!!

M: Mm.

jag: Har du slutat lyssna nu igen?

M: Mm.

jag: Men!

M: Jag gillar verkligen när du pratar. Men jag kan ju inte lägga massor av energi på att lyssna på alla småsaker.

jag: Varför inte?!

M: För att… rätt som det är säger du något intressant. Och då måste jag ju vara beredd med fullt energipåslag då. Då kan jag inte slösa bort det på ärtsoppenyanser.

Tystnad.

jag: Allvarligt. Trodde du att jag skulle gå på den lätta?

M: Allvarligt. Märkte du att jag faktiskt sade något som visar att jag ändå lyssnade på allt det där om ärtsoppan?

jag: Hm.

Tystnad.

jag: Vänta lite nu här. HM!

M: Och nej. Jag har inget förhållande med Mohammed som jobbar i biljettluckan på bio.

jag: Men! Varför! Mmm:ar! Du! Om! Du! Ändå! Lyssnar?!

M: Mm.

jag: Du gör ju sådär bara för att reta mig!

M: Mm.

jag: Var det där ett jakande ”Mm” eller ett ”jag lyssnar inte”-”Mm”?

M: Vilket vill du helst att det var?

jag: Jag vet inte!

Tystnad.

jag: Så. Ditt favoritljud alltså.

M: Mm.

jag: Så du gillar liksom själva grejen med att jag sitter och pratar men du vill liksom inte delta i samtalet?

M: Vad kan jag säga? Jag är en god publik.

jag. Nähä. En god publik applåderar.

M: Mm.

jag: Det är MITT favoritljud.

M: Mmm.

jag: Vet du vad mer som är mitt favoritljud?

M: Ljudet av min självkänsla som krossas som en nöt under rälsen på ett skenande tåg.

Tystnad.

jag: Jag vet inte vilket som är värst – när du inte lyssnar eller när du liksom stjäl samtalet genom att komma på en bättre poäng än vad jag gjorde.

Tystnad.

M: Mm.