Kommer in i H:s rum med tvätt. Hon står och pratar med A.

H: (på bred uppländska) Och sedan måste jag berätta en historia om min gamla farfar som alltid brukade säga att färg är livet. Och han sade att färg är röd och färg är grön. Och färg är blå ibland. Ibland kan färg vara gul.

A: (fnittrar)

jag: Öh…

H: Åh hej mamma! Jag härmar bara pappa.

jag: OK.

H: För du vet hur du sade att du och pappa bara skulle diskutera igenom om vi behövde köpa våtrumsfärg? Och jag sade att det kunde ta typ hela kvällen att prata om det?

jag: Och så sade du att om det hade varit din kompis föräldrar hade de behövt prata om det i en halv minut men dina föräldrar behöver prata om det en halv vecka.

H: Exakt! Och nu visar jag A varför det tar så lång tid för er.

jag: För att pappa berättar så långa historier om sina släktingar?

H: Mm. Delvis.

jag: Vad mer då?

A: Du var inte här när hon härmade dig.

jag: Öh. OK. Nä det var jag inte.

A: Gör det igen! H! Gör det igen!

jag: (med uppbjudande av allt mitt mod) Ja! Gör det igen.

H: (tittar tveksamt på mig och sänker sedan rösten en oktav samt lägger huvudet fånigt på sned och talar med en ytterst intensiv och obehaglig röst) Frågan är ju inte om vi behöver våtrumsfärg eller inte utan frågan är om vi måste lyssna på dina historier medan vi pratar om våtrumsfärgen ÄLSKLING. Frågan om själva våtrumsfärgen får väl anses vara mindre värd än frågan om vad din gamla farfar sade och frågan om att hålla sig till ämnet kan vi uppenbarligen lämna helt.

jag: Hm. Ja.

H: Vad är det mamma? Blev du sårad?

jag: Nä.

H: Men vad är det då mamma?

A: Jag vet!

jag: Vad?

A: Jag vet varför du ser ledsen ut. För att du önskar att du hade kommit på att säga sådär till pappa ute i köket nyss när ni pratade om våtf’ärgsrummet.

jag: Våtrumsfärgen.

A: Exakt. Men hade jag rätt?

jag: Ja. Du kanske borde skriva mina repliker åt mig H för det där var bättre än vad jag sade faktiskt.

Sedan kom M in och H drog om hela härmningen. M skrattade hjärtligt åt H:s parodi på mig men när hon kom till hans repliker satt han desto tystare. Tystnaden blev lång och påtaglig – sådär som den är när två poliser i en polisserie kommer till en brottsplats och säger ”It’s quiet.” ”Yeah. Too quiet.” Tystnaden varade under otäckt lång tid innan:

M: Det var faktiskt inte min farfar. Det var min morfar. Min farfar däremot hade mycket intressant att säga om traktorer.

Och plötsligt ändrades stämningen. Utan övergång – utan varning – fylldes rummet av en påtaglig brist på folk som ville höra vad M:s farfar hade att säga om traktorer.

Så där kan man lära sig att alla våra diskussioner inte tar en halv vecka. Ha!