okt 062013
 

S vill titta i fotoalbum. Men inte från när han var liten. Han vill titta på korten från Ansgars korta liv. Fotoalbumet som vi satte in korten i och sedan aldrig orkade skriva text i. Han vet att vi har det för vi har pratat om det, men han har inte velat titta på länge. Men just nu vill han det. 

Vi sätter oss i fåtöljen med albumet och E kommer springande. Hon blir snabbt besviken på att det inte är kort på henne och springer iväg igen. S sitter kvar med allvarlig, nästan högtidlig, min.

Albumet börjar med bilder på mig höggravid och bilen fullastad med packning inför resan till BB. Albumet slutar med en grav på Hökhuvuds kyrkogård. Det är så fel.Så skall faktiskt inte bebisalbum behöva sluta.

Kort från kejsarsnittet och kort från rummet på BB med trötta och lyckliga föräldrar. Och så kort från neonatalavdelningen på skärrade vänner och släktingar. Kort på mig och M som håller vår döende son. S frågar och frågar och jag försöker förklara alla fakta. Ansgars hjärta höll inte. Det gick sönder. Det var en muskel som var för stor.

S tittar på mig på bilden och sedan på mig nu. Och sedan ser han en bild till i albumet: mormor och morfar intill Ansgars ansikte den där sista kvällen. Han tittar noga på sin mormor.  Ansgars mormor. Och någonting ser han i hennes ansikte. Något som gör allting verkligt. Något påtagligt.

Han sträcker ut handen och klappar henne på kinden.

-Lilla mormor, är du ledsen?

Sträcker ut handen igen och klappar Ansgar på huvudet.

-Lilla Ansgar.

Klappar den lilla nallen som Ansgar fick av sina kusiner.

-Lilla nallen.

Han tittar upp på mig och har tårar i ögonen.

-Jag ville se bilderna för jag ville se vem han var. En bror som jag inte kände. Men nu. Nu tror jag att jag vet.

Han tystnar för att hitta ord som beskriver vad han såg där i sin mormors ansikte.

-Jag tror att han var någon som alla älskade. Det är massor av folk i det rummet. Och jag känner alla som är med på bilderna. Och jag ser hur alla tittar. Och då förstår jag att alla har kärlek när de tittar på Ansgar. Och så älskar jag också honom.

Han tystnar igen.

-För att han är liten och så. Det är därför jag älskar honom. Och för att alla där i rummet har kärlek. Då har jag också kärlek.

2013-10-06 23.15.32

 

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Oh brother, where art thou”

  1. Fint och kärleksfullt skrivet. Fotoalbumet kanske inte behöver text, ibland är bilden starkare utan ord.

  2. Så fint och så kärleksfyllt. Tänker på vår Amanda – yngsta barnbarnet som inte fick leva hos oss.

Sorry, the comment form is closed at this time.