Tog med mig alla barn jag kunde hitta när jag hämtade på skolan idag och så gick vi och fikade. Det kändes mysigt. Det kändes till och med härligt. Det gjorde det. I – minst – fem minuter.

Det är rätt ovanligt att vi går och fikar på stan. Och jag skall berätta varför: För att E är i sitt rätta element på fik på ungefär samma sätt som en båt är i sitt rätta element när den står inställd i en carport.

Men ändå. Det började som en helt OK upplevelse.

Fast det var förstås innan E tröttnade på att sitta still och fika, vilket hände precis efter att jag hade förklarat att man inte fick hälla ut all stearin ur ett värmeljus.  Hon ansåg då att caféet hade tömts på alla möjligheter till underhållning, och sprang tvärs över gallerian till Dressman, där hon välte en ställning med t-shirts och vrålade ”Jag vill HA de där trosorna” och försökte stjäla ett par neonorangea kalsonger.

När hon inte fick dem ville hon ha en rosa slips och en av skyltdockorna, och när hon inte fick dem ville hon ha ett praktfullt och alltuppslukande vredesutbrott som hördes i sju härader. Själv ville jag mest ha en whisky.

Ett av mina andra älskade barn tog då med henne till affären intill.

Här måste vi göra ett litet inpass och påpeka att jag, som minnesgoda återfallsbloggläsare vet, i allmänhet skyller på min mans gener när mina barn visar en total brist på pedagogisk insikt. Det hade jag gärna gjort även nu men – tja – idag sammanföll den totala bristen på pedagogisk insikt med en imponerande förmåga att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga som man för tillfället kan göra. Och jag skulle jättegärna skylla även detta på min man, men det funkar inte, eftersom jag en gång krönts till världsmästare i konsten att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga man för tillfället kan göra.

Så.

En olycklig cocktail av gener ledde alltså ett av mina högeligen älskade men extremt vilseledda barn att ta med E till affären bredvid och säga ”HÄR har de trosor! Kanske till och med rosa trosor!”

Och för att sammanfatta vad som hände inne på Lindex efter det kan vi blotta våra huvuden och korsa oss och stirra dystert mot horisonten, och sedan bara konstatera att personalen där numera har lagstadgad rätt till risktilläggspåslag på lönen. Ett kraftigt påslag på lönen. Om priserna på Lindex kläder drastiskt höjs i nästa vecka kan min treåring (och det för övrigt vilseledda men älskade syskon som tog henne dit) vara ensamma ansvariga för detta.

Iallafall. Sedan kände vi inte riktigt att vi bara kunde gå och sätta oss på fiket igen, eftersom den upprörda folkhopen med hötjugor och bålbränneri i tankarna skulle kunna hitta oss där så väldigt lätt. (A föreslog lösmustascher men idén avpolleterades som alltför verklighetsfrämmande eftersom rosor i ett sprucket krus ändå alltid är rosor, och en rosa överljudshastighetsarg treåring i mustasch ändå alltid är en rosa överljudshastighetsarg treåring). Så.

Sedan gick vi till Apoteket.

Apoteket.

Hur tänkte vi då?

Om man vill ha lugna och glada barn som uppför sig väl mot varandra så kan det kanske i teorin vara bra att befinna sig på ett ställe med rätt att försälja allmänt rogivande preparat. Men det är i teorin. I verkligheten har också Apoteket:

-Tandborstar som barnen kan fäktas med.
-Tuggummi som barnen kan kräva att få.
-Romerska ringar som hänger från taket som barnen kan svinga sig i. Jaså inte det? Tja. Något svingade de sig i iallafall.
-Halstabletter som kan få barnen att tänka på roliga Bellmanhistorier som man inte bara berättar utan pantominiserar för varandra. Med svärd. Eller tandborstar. Eller ställningarna som tandborstarna hängde på när vi klev in på apoteket och som nu ligger, nakna och avskalade sina varor, spetsiga nog att pantominisera kinesiska episka stridsfilmer med.
-Äldre människor som stänger av hörapparaten när de ser våra barn komma och sedan oroligt frågar personalen om det finns något receptfritt de kan rekommendera som temporärt avstänger så många som möjligt av deras kvarvarande fem sinnen.

När jag väl kom fram till kassan var kaoset så fullständigt att damen i kassan inte fattade att det var mina barn som röjde och bad om ursäkt för det något ”livaktiga klientelet”. När jag förklarade den där genetiska cocktailen för henne så pekade hon tyst på kondomförpackningarna de säljer.

Och sedan gick vi till leksaksaffären.

Och det är ett utmärkt exempel på det där jag sade om mina egna gener och förutsättningarna de ger att hela tiden fatta det beslut som är det allra sämsta beslutet man kan ta under omständigheterna.

Ja. Och sedan i leksaksaffären så fick  jag förklara följande termers betydelser för barnen:

-”tillåten decibelnivå”
-”hastighetsbegränsning” (mer specifikt ”hastighetsbegränsning för sparkcyklar inomhus”)
-”varularmet kan inte avlägsnas utom av behörig personal”
-”portad”
-”på livstid”

Och sedan satte vi oss i bilen igen allihopa och jag tror nog att vi ganska gärna hade åkt därifrån men E hade andra idéer. Hon har nämligen precis har lärt sig att koppla av sig bältet själv och var tvungen att förevisa denna färdighet någonstans mellan 20 och 63 gånger och mellan varje gång drabbas av ett totalt personlighetssmältande trotsutbrott. Och efter det kunde vi åka.

Och sedan kände vi ett starkt behov av att kanske handla i andra städer än just Enköping ett tag framöver.