M: Åh, nej! Nu har Elis ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Elis?

M: Ja!

jag: Som i vår hund Elis?

M: Ja. Han har ätit upp det sista vörtbrödet.

jag: Imponerande!

M: Öh. Nej. Det är dåligt. Jättedåligt.

jag: Jag menar att det är imponerande att han kunde ta ner vörtbrödet från den översta hyllan i skafferiet, där jag hade ställt in det bakom mjölet och solrosfröna.

M: Eh…

jag:  Och jag ser att han lyckades ta fram smör ur kylskåpet också för att bre på. Det är också ganska imponerande, när man inte har några tummar.

M: Alltså, apropå bre på…

jag: Ja?

M: Det är ju möjligt att det kanske kan hända att det eventuellt inte var Elis som åt upp det sista vörtbrödet.

jag: Nä! Hä!

M: Det kanske kan hända – det här kommer att chocka dig och överraska dig, kära fru. Förresten är du väldigt fin i håret idag.

jag: Mm.

M: Men den som i ett anfall av extrem dumhet och hunger åt upp det sista vörtbrödet och nu ångrar det väldigt mycket, det var liksom. Typ. Alltså. Öh. Tja. Du vet. Eh. Jag.

jag: Mm.

M: Det allra sista lilla vörtbrödet. Den där smala biten som är längst in i paketet. Den goda, smala.

jag: Mm.

M: Det som du älskar så extramycket att du ibland gillar att ta dig en nattmacka på det.

jag: Mm.

M: Det vörtbrödet som alla i hela familjen vet att man aldrig, aldrig rör.

jag: Mm.

M: VÄLDIGT fin i håret, faktiskt.

jag: Mm.

M: Det åt jag upp. Och sedan skyllde jag på hunden. Det kanske var lite dumt.

jag: Kanske lite.

M: Men jag ville liksom äta lite.

jag: Som min kvällsmacka.

M: Mm.

jag. Och…?

M: Vet du, jag tror att jag aldrig har sett dig fullt så fin i håret.

jag: Om du allvarligt tror att det funkar, så måste jag fråga dig var du har varit under de elva första åren av vårt äktenskap.

M: Jag vet inte riktigt vad som skulle vara ett bra svar på den frågan.

jag: Jag vet att det rätta svaret inte handlar om mitt hår iallafall.

M: Jag älskar dig.

jag: Nu närmar vi oss svar som eventuellt skulle kunna vara gångbara.

M: För jag älskar dig verkligen jättemycket.

jag: Och…. ?

M: Och vörtbröd också.

jag: Ah. Och…?

M: Och kanske lite hasselnötsglass.

jag: Men inte glassen! Den skulle vi ju spara till gästerna!

M: Men… hunden tvingade… eller…  nej… det var för DIN skull! För att, eftersom jag älskar dig.

jag: Ah. Aha. Jag förstår.

M: För att man blir SNÄLL av glass. Det vet alla. Massor av forskare har…

jag: Ja, jag märker det. Många moraliska egenskaper är på väg att slå ut i full blom i din inre person.

M: Men… alltså kan vi fokusera lite på väsentligheter här?

jag: Såg du inte att jag skrev ”Ät inte” med jättestora bokstäver på glassen? Med fryspenna!

M: Men hundar kan väl inte läsa!

jag: Alltså, älskling.

M: Eller hur, Elis? Visst är hon jättefin i håret?

Then he slunk to the icebox. He took the Whos’ feast.
He took the Who-pudding. He took the roast beast.
Then he stuffed all the food up the chimney with glee.
”And NOW!” grinned the Grinch, ”I will stuff up the tree!”