Ansgars syskon

Spegel, spegel, på väggen där

God litteratur finns kvar i huvudet även när man har slutat läsa den. Och så är det med Harry Potter, för H. När hon vaknade imorse var det erised-spegeln som dök upp för hennes inre blick och vi har pratat om den idag.

Hon har förklarat den för brorsorna – en spegel där ens allra innersta önskningar syns som om det vore på riktigt.

Jag vet att jag och M diskuterade när vi högläste Harry Potter-böckerna för varandra, om hur genialt smart och enkelt den här idén var. Tanken med spegeln i Harry Potter-böckerna är att man kan stirra sig galen, längta ihjäl sig, återvända till spegeln gång på gång för att få se, för att få uppleva sig själv vid sina drömmars mål. Harry själv riskerar att göra det när han ser sina föräldrar, som dog när han var ett, i spegeln. Men han varnas av den kloka rektorn på skolan och väljer att välja bort spegeln.

Vad skulle du vilja se i spegeln, kära bloggläsare?

Det var iallafall den frågan H ställde till oss under dagen idag, till och med så att hon hade de andra barnen att rita spegeln. Det blev (inte överraskande) en hel del bilar, traktorer, ubåtar, segelbåtar och andra fordon från killarnas sida. H ritade sig själv omgiven av smink och pysselgrejer samt med en massa massa kompisar i rummet. Vi i familjen fick också vara med, först E, men sedan alla. E fick för övrigt vara med på killarnas teckningar också.

Så kom hon upp när hon hade gått och lagt sig.

-Jag vet vad du skulle se i spegeln, sade hon allvarligt.

-Er, sade jag, utan att tänka så mycket innan jag svarade.

Men hon förklarade allvarligt:
-Du skulle se samma som Harry, sade hon. Den döda som du saknar.

Och det är ju sant. Ansgar skulle vara med i min erised-spegel och jag tror nog att jag skulle kunna vara en sådan person som gång till gång återvände till spegeln för att se, för att känna, för att uppleva det som inte är verklighet men som är så hett önskat. Men det är klart, jag skulle ju inte kunna göra det. För jag har fyra levande barn också, jag har inte tid att bli galen av längtan. Men om jag hade det…

Å andra sidan får man tänka att jag är en lyckligt lottad människa. För av de som jag skulle se i spegeln får jag se alla utom en varje dag av mitt liv.

Charlotte

, , ,

6 svar till “Spegel, spegel, på väggen där”

  1. Jag minns så väl en dag när jag fick välja att välja bort.
    Vår överlevare Alfons hade just lärt sig gå; det var 14 månader sedan han och Victor föddes och lika länge sedan vår Victor lämnade oss. Jag satt och filmade Alfons första steg och inser plötsligt att kameran har ett läge där allt spelas in med en spegelbild. Istället för en liten pojke som stapplar över golvet ser jag två likadana – precis som det skulle vara. Jag höll på att gå sönder!
    Jag kunde fortsatt att filma med spegeleffekt resten av livet – en del av mig ville inget annat. Att få en glimt av hur det skulle varit. Men jag valde bort det och precis som du skriver är jag också lyckligt lottad. Jag har också fyra barn att filma varje dag (om jag skulle komma ihåg det 😉 …) och bilderna av Wilhelmina och Victor i hjärtat behöver jag vare sig spegel eller kamera till. De finns där för evigt tills vi möts igen.
    Tack för att du påminde mig.

  2. MaddeB: Tack! Jättefint skrivet! Jag är glad att du skrev det. Det var en bra påminnelse.

  3. Åh! Har letat efter spegeln på andra bilden jättelänge, vart hittade du bilden? någon aning om vart man kan tänkas köpa den? Så himla fin! Vore otroligt tacksam för svar i min blogg så att jag inte missar det!