Klockan 03:41 hör jag ett vrål från S säng.

-MAMMA!  skriker han i panik. Jag går in och klappar honom lugnande på axeln. Han tittar upp på mig, bara halvvägs ur sin dröm.

-De ojämna talen är arga på de jämna talen, förklarar han.

-OK, säger jag lugnande och pussar honom på håret. OK. Det är ingen fara. Det var bara en dröm. Men jag kan förstås inte låta bli att fråga: Varför då?

-För att, säger han, nu väldigt irriterad, för att de jämna talen har snott alla nollorna såklart!

Jag klappar honom lite mer och han börjar glida in i sömnen igen. Man ser ögonlocken sänkas, hör hur andningen blir långsammare och sedan tyngre. Och ja, jag borde låta honom sova. Jag vet det. Men jag kan bara inte låta bli.

-Men då har de inte tänkt på 105, säger jag och han rycker till i plötslig vakenhet. Eller 607 eller 920 803. Han tittar på mig med något glasartad blick innan förståelsen ramlar in. Han nickar, vänder huvudet mot väggen och somnar om.

Jag går och lägger mig igen och funderar över om inte de udda talen egentligen borde vara glada över att slippa nollorna. Jag överväger att gå in och diskutera detta men låter bli. Man måste låta sina barn sova. Så somnar även jag.

Och visst, nu kanske du, kära bloggläsare, tycker att det här är en ganska menlös mardrömssituation. Inga intressanta monster eller skrämmande skurkar som man måste fly ifrån genom att klättra på höga höjder.

Men när jag berättade alltihopa för M så såg han vettskrämd ut – faktiskt exakt lika skräckslagen ut som den gången han fråga S vad hans favorit-godnatt-sång var och S sade ”sexans tabell”.