-OK säger jag till A. Då förstår jag hur det kom sig att E:s spargris är trasig. Men vad jag inte fattar är varför du skyllde på S.

-Men MAMMA! Det gjorde jag ju för hans skull. För att jag älskar honom.

-??

-Men du vet – han är ju min storebror.

-…

-Så han har ju lärt mig allt jag kan liksom.

-Även att ha sönder saker?

-Nejnejnejnejnej men att ta hand om andra. Att liksom vara snäll jämt.

-Mmm…

-Det är han väldigt noga med.

-Ja det håller jag med om. Tror inte att han hade skyllt på dig faktiskt.

-Nä – exakt!

-?

-Han skulle ALDRIG ha skyllt ifrån sig! Men jag vet att jag alltid kan känna mig trygg med att skylla på honom. För han är så snäll.

-!!

-Så han säger oftast inte att det är mitt fel även när det är det.

-?!

-Men den här gången gjorde han visst det. Hmm. Jag tycker faktiskt att du borde skälla på HONOM istället. För det var inte snällt att byta stil sådär.

-! ! !

-Alltså det är ju inte att jag är arg på honom eller sårad eller så. Men jag tycker liksom att – ja – vi vill ju att han skall LÄRA sig eller hur? Jag vet – vi säger åt honom med KÄRLEK att han får ta på sig lite mer nästa gång. För hans eget bästa liksom.