M berättade för mig att när jag var på sjukhuset så ville barnen inte sova inne på sina respektive rum. Ingen ville vara själv. Så det slutade med att de alla sov inne på dens rum som har svårast att byta miljö: E:s.

Jag kan inte annat än le vid tanken. M och fyra barn i ett ärligt talat ganska litet rum. Man slöt sig samman för tryggheten och närhetens skull. Madrasser överallt. Och alla sov gott och vaknade nöjda.

Nu är jag hemma med dem igen. Och varje natt har båda killarna kommit indrällande och velat sova på madrass på golvet.

Visst – de gör det ibland annars också.

Men nu känns det som att de gör det lite för att de kan. För att jag är där.

En härligare känsla finns inte.

Vi sluter oss samman för trygghet och närhet. Vi är en familj.