Kära lärare – jag vet inte hur er morgon såg ut. Måndagsmorgnar kan ju vara lite stressiga. Men jag känner att jag behöver delge er en viss information om vår start på veckan.  Så här började det:

E: Jag skall inte ha kläder.

jag: Joo det tycker jag att du skall.

E: Inte åka dagis med kläder.

jag: Jo det måste man. Det är kallt. Och det är liksom en inherent del av vår samhällskultur (aldrig för tidigt att börja med lite mångstaviga ord känner jag). Alla har kläder. Pappa har kläder och jag har kläder och H och S och A och –

E: Katter nej kläder.

jag: Aha! Men du är ju ingen –

E: Mjau! Mjau!

jag: OK.

E: Mjau! Mjau! Mjau!

jag: Hm.

E: Jag katt.

jag: Ja. Jo. Jag har nästan greppat det.

E: Katter nej kläder.

jag: Men om du får en tröja med en katt på?

E: (glatt) Jag katt!

jag: Men alltså på din tröja!

E: Jag katt – katter nej kläder.

jag: O… K…

E: Jag inte ha kläder dagis idag.

jag: Men alltså.

E: Jag ha skor. OK. Skor. Men nej kläder.

jag: Men…

E: Och vantar!

jag: OK. Det är ju ett framsteg. Men den fina kattröjan då? Vem skall ha den?

E: Jag ha pappas vantar!

jag: Eh… ok.

E: Titta!

jag: Mmm. Men du förstår att de kommer att vilja att du har kläder på dig också. (återvänder som en dåre till min förra idé) Och vem skall ha den här fina kattröjan om inte du har den?

E: (kastar en förströdd blick) Pappa.

jag: …

E: Pappa ha min tröja! (ler vackert) Pappa! Pappa!

jag: Öh. Eh. Uh. Men alltså nu måste vi klä på dig. Kan du inte vara en katt med kläder?

E: Katter nej kläder.

jag: Hello Kitty har kläder.

E: Hello Kitty katt.

jag: Ja.

E: Och kläder.

jag: Ja.

E: Jag Hello Kitty.

jag: Yes!

Vi klär av E diskhandskarna och klär på henne kläder. In the nick of time. Nu står samtliga tre storasyskon i hallen och hoppar upp och ner av otålighet. Medan jag trär på henne lite mer  konventionella utomhusvantar säger S:

-Vad söt du är E! Du ser ut som en liten ka–

Och där hejdade jag honom. Men det var försent. E hade redan börjat jama och klä av sig.

Så därför kära lärare. Jag hoppas att ni kan finna det i era hjärtan att förlåta mig för att H och S kom försent imorse. Det beror alltså inte på något annat än vissa artrelaterade påklädningsproblem. Och OM ni ändå tycker att det är besvärligt att de kom en kvart försent så kanske ni ändå kan se det från den ljusa sidan –  att de iallafall  hade sina kläder på sig.

Vad jag skall omtala som ”den positiva sidan” i min lapp till förskolan har jag liksom inte klurat ut än.  

Vänligen Charlotte