Precis när Kristian Luuk för första gången denna kväll säger ”Vart är vi på väg?” vänder jag mig till M och säger allvarligt att jag egentligen inte tittar på På spåret.

-Jag tittar bara på det av ironiska skäl, förklarar jag. Som en installation.

-Ah, säger han och ägnar sig åt sin glass med en entusiasm som jag tycker att han kunde visa sin fru istället.

-Som ett monument över hur medelålders vi är: Som en kommentar liksom.

-OK.

-Alltså INTE för att jag är medelålders. Utan för att lite så där med glimten i ögat peka på mig själv med lite självinsikt och säga att jag nog är på väg åt det hållet.  Stefan Holm är galen. Det där är ALDRIG Wales.

-Jag tror att det –

-Alltså lite coolt sådär.

En tystnad medan M äter glass. Sedan pekar han på mig med skeden.

-Du menar att du ser på På spåret för att vara cool?

-Öh. Nä. Om det vore coolt skulle jag ju inte behöva se det! Eller jag menar: Jag skulle inte behöva vara ironisk för att jag såg det. Eller nej! Jag menar att jag inte behöver se det för att vara ironisk.

-Så du ser på På spåret för att det är ocoolt och för att du är så cool att du kan göra ocoola saker?

Jag funderar. Jag tycker att det låter bra.

-Ja!

-OK, säger M och sätter ner ett tomt glasspaket på golvet.

-Hur snabbt åt du upp de-

-Men får jag säga en sak. Det är bara en enda sak som saknas.

-Vadå?

-Att du säger en sak till.

-Vad?

-Såhär: ”Det är förmodligen bara jag som tänker så här.”

-Varför?

-För att Sverige är fullt av fyrtiotreåriga kvinnor som måste förklara för sian män att de egentligen inte ser på På spåret medan de tittar på På spåret. Och alla av dem är ironiska och alla av dem måste tala om det. Jag känner hur mina axlar sjunker.

-Så du menar att jag är –

-Jag menar att du är EXAKT den målgrupp de riktar sig till.

-Medelålders? säger jag och hör att min röst ligger två dryga oktaver högre än vanligt – ungefär som att M:s uttalande är en liten näbbmus och min replik är en stol som jag står på  för att skydda mig.

M tittar på mig. Tittar på sitt glasspaket. Drar slutsatsen att han förmodligen kan pilla ut några milliliter glass till ur ena hörnet och går loss med sin sked. Tittar upp med en leende som är så vänligt att man kan smälta ihop till en liten fläck på golvet. Kärleksfullt. Ömt. Stödjande.

-Nej älskling, säger han. Jag menar att de har som målgrupp de jättecoola 43-åringarna i den ironiska generationen. De som aldrig blir medelålders. De som är så genomcoola att de kan titta på vad som helst utan att någonsin vara ens i närheten av medelålders.

Jag lutar mig mot honom och kramar.

-Tack, säger jag.

-Eller… säger han och sätter ner en glassbytta som nu är så fullständigt tömd på allt sitt innehåll att du sällan upplevt någon annan liter någon annan stans i universum som varit så kemiskt fritt från glass. Eller… så är jag också ironisk ibland.

Men då lyssnar jag inte längre. Man behöver ju inte lyssna på allt.

-Heliocentrisk, säger jag till Stefan Holm. För att liksom hjälpa honom på traven lite. På ett ironiskt och coolt sätt förstås. He-li-o-cent-risk.

Fast det visar sig senare att jag hade fel. Geocentriskt skulle det visst vara.

Liksom.

Hur ocoolt är inte det.